En förklaring, en uppmaning, ett tack
Jag är expert på att skriva otroligt långa, komplicderade inlägg som ingen egentligen orkar läsa. Men det är egentligen skit samma för min del bara jag får babbla på bäst fan jag vill. Och känner att det här kommer att bli ett av de längre och mer kopmplicerade av hela bunten. Har fastnat i en dokumentär om interventions, dvs man samlar hela familjen och de som bryr sig om en person med kraftig problematik. De får sedan säga vad de tycker och man praktiskt taget kräver att personen ska in på behandling för sin problematik. Ikväll var det en kvinna med Vidocin-beroende och en tjej med självdtympningsproblematik, dvs at hon skär sig själv. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat, inte bara för att jag studerar till socionom, utan även för att jag haft problem själv. Inte med något av de två sakerna men rätt nära, deppression, panikångest och fobi. Ingen ovanlig problematik direkt, men heller inget folk gärna pratar om. Jag skäms inte längre för det, men det är ändå svårt att prata om. Folk förstår inte riktigt hur det är att vara sjuk på det sättet och har mycket fördomar. Vilket inte är särskilt svårt att förstå. Jag är friskförklarad sedan 1 år och 4 månader. Ganska lång tid faktiskt men jag undrar ofta om man någonsin blir helt frisk. Jag kan fortfarande känna av det, men jag har lärt mig hur jag ska hantera det för att det inte ska bryta ut igen.
Men just det där med att folk inte förstår. Jag reagerade över det även i dokumentären. De lyckades inte riktigt fånga speciellt självstympningstjejens ångest. Eller på ett sätt gjorde de ändå det. Hon hade ärr, hon grät, hon slog och hon skrek. Den tjejen var väldigt utåtagerande och ingen kunde riktigt missa hur dåligt hon måste må. Jag var aldrig sådan. Jag gråter fortfarande nästan aldrig, jag skrek inte, slog inte, hade inga synliga ärr. Fick jag en attack blev jag frånvarande, blicken dog, jag drog mig tillbaka, vaggade kanske lite fram och tillbaka, blev tystlåten och kunde inte koncentrera mig. Det syntes inte hur extremt dåligt jag mådde på insidan. Där däremot var det komplett kaos. Panikångesten och attackerna jag fick av den är just som ordet beskriver en panikartad känsla av djupaste ångest. Försök föreställa er att ni ser erat barn springa ut rakt framför en bil eller något liknande så har ni en hyffsad uppfattning om hur det känns för någon som får en panikångestattack. Ofta kändes det som att det satt en 200kg man på bröstkorgen = andningssvårigheter, en otroligt stark känsla av panik, magen drar ihop sig till en hård boll, hjärtklappning. Många beskriver det som att det känns som att de är på väg att dö. Och attackerna kan komma nästan när som helst.
För mig spelade dock fobin in starkt in i när panikattackerna skulle komma. Jag kunde räkna ut "riskabla situationer" där jag visste att jag riskerade att få attacker. De situationerna var knutna till min fobi, fobin för att kräkas. Och nej precis som med all annan ångestproblematik är man ungefär lika logiskt tänkande som en påverkad av narkotika. I och med att fobin var som den var så kunde jag ju lätt räkna ut att alla situationer där jag riskerade att bli smittad av magsjuka var farliga zoner, de skulle både få mig att kräkas och framkalla panikattacker. Så jag höll mig gärna borta från människor med magsjuka. Detta utvecklades till att även inkludera människor som sa att de hade ont i magen och mådde illa. De kunde ju bära på vad skit som helst. Sjukhus var ju bara att glömma, massor med bakterier, samma sak med åldersomshem. Såklart jobbade jag ju på ett samtidigt. Sedan började barn bli farliga, vilka smittohärdar. Fulla människor som kräktes av för mycket alkohol, hur skulle jag kunna veta att det berodde på alkoholen och inget annat? Vilket i sin tur ledde till att jag knappt drack alkohol själv. Ja man börjar ju förstå poängen här, problemet eskalerar och jag blev allt mer isolerad från omvärlden för allt mer ses som potentiella farozoner att vistas i.
För att göra situationen ännu lite trevligare så led jag samtidigt av djup depression. Den kom egentligen före paniken och fobin. Och den är egentligen svårast att beskriva för andra människor. För den går inte riktigt att ta på. Panikattackerna var enkla att förklara, fobin likaså, men depression är svårt. Och den delen av att vara sjuk som andra människor har svårast att förstå. Många tycker att man är väl bara lite nedstämd och ledsen. Det är väl bara att rycka upp sig. Snälla säg ALDRIG så till någon med depression. För det är fysisk omöjligt, iaf var det det för mig. Jag ville inget annat än att bara få vara som alla andra, vara glad och lycklig och slippa oroa mig för ta mej fan allt. Jag var 14 när det började, och blev av med det strax innan jag fyllde 21. Folk verkade ha den uppfattningen att man var lat, eller bara inte ville för att vara taskig. Så var det inte. Jag hade inte velat något hellre än att lätt och ledigt ringa banken direkt när det behövdes, vara duktig, aktiv, ambitiös, glad, spralig och full av energi. Istället var bara att kliva ur sängen en bedrift jag inte alltid klarade av att genomföra. Inte för att jag inte ville, utan för att jag helt enkelt inte orkade. All energi gick åt till att bara hantera mig själv. För som jag sa tidigare, på insidan var det kaos. Konstant oro för hur allt skulle lösa sig, för nästa panikattack, för hur jag skulle hinna med alla måsten. Jag var ett typexempel på den duktiga tjejen som hade höga betyg, var ambitiös, trevlig, hjälpte till hemma, inte bråkade. Men jag kände aldrig att det jag gjorde någonsin dög. Jag borde ha jobbat samtidigt som jag pluggade, borde fått ännu bättre på det där provet, borde tränat mer, ätit nyttigare, umgåtts mer med kompisarna, borde, borde, borde. Det i kombination med en ångest över något som jag aldrig riktigt visste vad den berodde på. Som att det satt något i mig som gjorde ont, som åt all energi, som gjorde ett stort ömmande hål där hjärtat borde varit, som skapade en konstant oro i hela kroppen, ett tomrum i magen som inte gick att fylla vad jag än provade att äta eller hur mycket, ett konstant illamående, och en ännu mer konstant trötthet. Emellanåt gjorde det så ont att finnas till att det kändes som att jag skulle falla sönder. Det gjorde fysiskt ont, fast inifrån. Tankarna malde hela tiden, och det gick inte att sova.
Sömn ja, det är något konstigt med det. På dagtid gick det att sova. Eftermiddagstupplurer kunde vara och kan fortfarande vara i flera timmar. Men på nätterna var jag pigg oavsett hur lite jag sovit. När jag var liten somnade jag tidigt och vaknade tidigt. Det avtog. Jag har fortfarande inte kontroll på sömnen. Jag tror på ett sätt att det var lättare att vara vaken på natten då ingen annan var vaken, iaf ingen som dömde en. Då fanns inte alla de där måstena, alla de som förväntade sig något av en sov. Då behövde jag inte klistra på den där masken som berättade för alla att allt var bra. För den klistrade jag på så fort jag var bland folk. Och eftersom jag var den duktiga flickan var jag i skolan nästan varje dag, gjorde alla uppgifter och gjorde dem bra. Umgicks med mina kompisar, åt middag med familjen, hälsade på släkten, ringde banken, fixade, ordnade, donade. Och varje gång måste masken på.
Jag kunde bara vara den där nakna personen som ingen, inte ens jag själv kunde hantera, personen som höll på att gå sönder inifrån och ut, då ingen annan var där. Det var bara riskfritt att vara den personen när ingen annan var där. De tider då inget förväntades av mig. Nattetid. För det var jag alltid rädd för. Att såra alla andra med hur illa ställt det var med mig. Så jag dolde det. Och jag dolde det väl. Det finns få saker som jag är så bra på som att ljuga, och dölja mig själv och mina tankar. Jag ljög aldrig för att såra någon, utan för att skydda dem från lidandet jag alltid bar runt på. Jag bad aldrig om hjälp, eller att de skulle lyssna. Varför skulle de behöva försöka bära på min skit? Men det var jobbigt att upprätthålla den fasaden. Det tog ännu mer på krafterna som jag inte hade, gjorde mig ännu tröttare, ännu mer ledsen, ännu mer arg. För jag var arg! Riktigt arg! Varför skulle det där drabba mig. Varför kunde jag inte bara få vara som alla andra. Jag hade ju så mycket annat att göra, jag hade inte tid att vara svag. Och jag kunde ju inte vara svag, jag var ju duktig! Så jag var periodvis uppe nästan dygnet runt, några få timmars sömn på natten, några timmar på eftermiddagen. Sov kanske sammanlagt 6 timmar per dygn, om jag hade tur, och då sällan i ett svep. Utom när kroppen helt höll på att lägga av, då kunde jag sova nästan ett helt dygn i sträck för att återhämta mig. Under vilda protester från min familj, såklart. De hatade hur jag sov. Vem sover på eftermiddagen mer än pensionärer och små barn? Jo depprimerade människor som inte har någon energi alls. Men man kan väl inte sova bort hela dygnet heller? Jo om man inte sovit bra på en månad. Du måste rätta till sömnen! Ja om jag kunde så gärna, för jag är trött jämt. Ni förstår poängen. De förstod aldrig, och kommer heller aldrig göra.
Men det var ju nätterna jag pratade om, jag hade faktiskt en annan poäng med det förutom att kunna vara naken och släppa ut ångesten. Att på natten finns det många risker. Du är ensam. Ingen annan är vaken. Så om du sover har du ingen kontroll. Ångesten hade en tendens att bli värre på natten. Vi är väl upplärda till att farliga saker händer på nätterna. Så då var det säkrare att vara vaken då. Då kanske du vaknade upp och var död som Berts farmor säger. På dagarna var andra människor uppe, då kunde jag släppa lite på kontrollen och slappna av tillräckligt för att sova. Jag skulle gissa på något sånt. Sa jag att logiken var obefintlig? För fanns det något jag var rädd för var det att tappa kontrollen och för att dö. Det hade jag ingen lust med alls. Och kontrollbehovet var nog en av de största orsakerna till att allt gick åt helvete. För man blir så jäkla besviken. För man kan nästan inte kontrollera någonting. Shit happens, och man måste bara lära sig att hantera skiten.
Vete tusan om det här egentligen bringade någon klarhet i hur det är att vara depprimerad. Det som är svrast att beskriva är orkeslösheten och tomheten som gör att ingenting är kul. Inget känns riktigt bra. Och inget lyckas engagera en tillräckligt för att man ska orka. Och orkeslösheten gör att även de saker som känns som att de skulle kunna vara roliga mer känns som något jobbigt att planera och fixa för att de ska kännas roliga i slutändan. Det blir som en ond cirkel. Egentligen vill man, men man orkar inte. Och man vill inte heller för man riskerar att må ännu sämre av det.
Hmm varför började jag egentligen dravla om det här? Jo visst ja, dokumentären. Och andra människors reaktioner. Jag tror egentligen inte att man någonsin kan förstå det här om man inte upplevt det själv. Inte heller bara för att man sett någon gå igenom det. Men det är viktigt att försöka. Och att inte döma människor för det. För de kan inte rå för orkeslösheten. Det här är sjukdomar, även om de inte syns på utsidan. Om de inte visar sig genom ärr, gips, blod, tårar eller skrik. Men man ska försöka förstå ändå. Försök titta på människorna du bryr dig om. Syns det ändå? Och hur kan man hjälpa?
Jag skötte det mesta av min hjälp själv. Jag skaffade själv alla mina samtalskontakter, jag skötte det mesta själv. Och ibland bröt jag ihop och ringde pappa och grät, skrek, förbannade, och deppade. Inte ofta men ibland. Det jag mest behövde var egentligen att någon tog över. Att någon annan hade ringt psyket och frågat "vad fan ska vi göra"? Att någon annan hade ringt banken, gått och handlat, frågat om jag behövde hjälp. Och en annan viktig sak. Det hjälper INTE att klaga på hur konstiga tider jag sover, eller att jag inte äter, tränar gör allt jag ska. Skuldkänslor hjälper inte. Det gör det hela värre. Ta istället en tupplur med personen, bara visa att du finns där, förstår, orkar lyssna. För frågar du hur någon mår, var beredd på att personen faktiskt kan svara och då måste du ha tid att lyssna. Och det kan vara allt som behövs. Och kom ihåg att depression är en väldigt egoistisk sjukdom. Allt handlar om den personen. Livet är så tungt att ingen annan riktigt får plats. Och de drar sig inte för att skona sina nära.
Precis det gjorde mina kompisar. Trots att vi var så unga förstod de instinktivt, bättre än någon annan, precis vad som behövdes. De satt med mig, eller sov med mig när jag behövde sova. De höll sig undan när de märkte att jag inte kunde hantera deras närhet, då jag var för nära att krasha helt att jag behövde ta avstånd för att inte gå sönder och skada dem i fallet. De lyssnade när jag pratade, skämtade när jag behövde muntras upp. Och de var de enda som ringde läkaren och krävde en samtalstid, när jag inte orkade själv. Utan dem har jag inte suttit här idag. Och jag kan aldrig tacka tillräckligt för den hjälpen. Utan dem hade jag aldrig börjat studera till socionom där jag får möjligheten att i min tur hjälpa någon i behöv av hjälp. Utan dem hade jag aldrig blivit frisk. Det här är mitt tack till dem och jag hoppas att jag någon gång får chansen att betala tillbaka skulden. Så till alla er som har någon som inte mår bra. Stanna upp och lyssna, det behövs inte mycket för att hjälpa. Och de kommer vara tacksamma för alltid.
Ciao
Men just det där med att folk inte förstår. Jag reagerade över det även i dokumentären. De lyckades inte riktigt fånga speciellt självstympningstjejens ångest. Eller på ett sätt gjorde de ändå det. Hon hade ärr, hon grät, hon slog och hon skrek. Den tjejen var väldigt utåtagerande och ingen kunde riktigt missa hur dåligt hon måste må. Jag var aldrig sådan. Jag gråter fortfarande nästan aldrig, jag skrek inte, slog inte, hade inga synliga ärr. Fick jag en attack blev jag frånvarande, blicken dog, jag drog mig tillbaka, vaggade kanske lite fram och tillbaka, blev tystlåten och kunde inte koncentrera mig. Det syntes inte hur extremt dåligt jag mådde på insidan. Där däremot var det komplett kaos. Panikångesten och attackerna jag fick av den är just som ordet beskriver en panikartad känsla av djupaste ångest. Försök föreställa er att ni ser erat barn springa ut rakt framför en bil eller något liknande så har ni en hyffsad uppfattning om hur det känns för någon som får en panikångestattack. Ofta kändes det som att det satt en 200kg man på bröstkorgen = andningssvårigheter, en otroligt stark känsla av panik, magen drar ihop sig till en hård boll, hjärtklappning. Många beskriver det som att det känns som att de är på väg att dö. Och attackerna kan komma nästan när som helst.
För mig spelade dock fobin in starkt in i när panikattackerna skulle komma. Jag kunde räkna ut "riskabla situationer" där jag visste att jag riskerade att få attacker. De situationerna var knutna till min fobi, fobin för att kräkas. Och nej precis som med all annan ångestproblematik är man ungefär lika logiskt tänkande som en påverkad av narkotika. I och med att fobin var som den var så kunde jag ju lätt räkna ut att alla situationer där jag riskerade att bli smittad av magsjuka var farliga zoner, de skulle både få mig att kräkas och framkalla panikattacker. Så jag höll mig gärna borta från människor med magsjuka. Detta utvecklades till att även inkludera människor som sa att de hade ont i magen och mådde illa. De kunde ju bära på vad skit som helst. Sjukhus var ju bara att glömma, massor med bakterier, samma sak med åldersomshem. Såklart jobbade jag ju på ett samtidigt. Sedan började barn bli farliga, vilka smittohärdar. Fulla människor som kräktes av för mycket alkohol, hur skulle jag kunna veta att det berodde på alkoholen och inget annat? Vilket i sin tur ledde till att jag knappt drack alkohol själv. Ja man börjar ju förstå poängen här, problemet eskalerar och jag blev allt mer isolerad från omvärlden för allt mer ses som potentiella farozoner att vistas i.
För att göra situationen ännu lite trevligare så led jag samtidigt av djup depression. Den kom egentligen före paniken och fobin. Och den är egentligen svårast att beskriva för andra människor. För den går inte riktigt att ta på. Panikattackerna var enkla att förklara, fobin likaså, men depression är svårt. Och den delen av att vara sjuk som andra människor har svårast att förstå. Många tycker att man är väl bara lite nedstämd och ledsen. Det är väl bara att rycka upp sig. Snälla säg ALDRIG så till någon med depression. För det är fysisk omöjligt, iaf var det det för mig. Jag ville inget annat än att bara få vara som alla andra, vara glad och lycklig och slippa oroa mig för ta mej fan allt. Jag var 14 när det började, och blev av med det strax innan jag fyllde 21. Folk verkade ha den uppfattningen att man var lat, eller bara inte ville för att vara taskig. Så var det inte. Jag hade inte velat något hellre än att lätt och ledigt ringa banken direkt när det behövdes, vara duktig, aktiv, ambitiös, glad, spralig och full av energi. Istället var bara att kliva ur sängen en bedrift jag inte alltid klarade av att genomföra. Inte för att jag inte ville, utan för att jag helt enkelt inte orkade. All energi gick åt till att bara hantera mig själv. För som jag sa tidigare, på insidan var det kaos. Konstant oro för hur allt skulle lösa sig, för nästa panikattack, för hur jag skulle hinna med alla måsten. Jag var ett typexempel på den duktiga tjejen som hade höga betyg, var ambitiös, trevlig, hjälpte till hemma, inte bråkade. Men jag kände aldrig att det jag gjorde någonsin dög. Jag borde ha jobbat samtidigt som jag pluggade, borde fått ännu bättre på det där provet, borde tränat mer, ätit nyttigare, umgåtts mer med kompisarna, borde, borde, borde. Det i kombination med en ångest över något som jag aldrig riktigt visste vad den berodde på. Som att det satt något i mig som gjorde ont, som åt all energi, som gjorde ett stort ömmande hål där hjärtat borde varit, som skapade en konstant oro i hela kroppen, ett tomrum i magen som inte gick att fylla vad jag än provade att äta eller hur mycket, ett konstant illamående, och en ännu mer konstant trötthet. Emellanåt gjorde det så ont att finnas till att det kändes som att jag skulle falla sönder. Det gjorde fysiskt ont, fast inifrån. Tankarna malde hela tiden, och det gick inte att sova.
Sömn ja, det är något konstigt med det. På dagtid gick det att sova. Eftermiddagstupplurer kunde vara och kan fortfarande vara i flera timmar. Men på nätterna var jag pigg oavsett hur lite jag sovit. När jag var liten somnade jag tidigt och vaknade tidigt. Det avtog. Jag har fortfarande inte kontroll på sömnen. Jag tror på ett sätt att det var lättare att vara vaken på natten då ingen annan var vaken, iaf ingen som dömde en. Då fanns inte alla de där måstena, alla de som förväntade sig något av en sov. Då behövde jag inte klistra på den där masken som berättade för alla att allt var bra. För den klistrade jag på så fort jag var bland folk. Och eftersom jag var den duktiga flickan var jag i skolan nästan varje dag, gjorde alla uppgifter och gjorde dem bra. Umgicks med mina kompisar, åt middag med familjen, hälsade på släkten, ringde banken, fixade, ordnade, donade. Och varje gång måste masken på.
Jag kunde bara vara den där nakna personen som ingen, inte ens jag själv kunde hantera, personen som höll på att gå sönder inifrån och ut, då ingen annan var där. Det var bara riskfritt att vara den personen när ingen annan var där. De tider då inget förväntades av mig. Nattetid. För det var jag alltid rädd för. Att såra alla andra med hur illa ställt det var med mig. Så jag dolde det. Och jag dolde det väl. Det finns få saker som jag är så bra på som att ljuga, och dölja mig själv och mina tankar. Jag ljög aldrig för att såra någon, utan för att skydda dem från lidandet jag alltid bar runt på. Jag bad aldrig om hjälp, eller att de skulle lyssna. Varför skulle de behöva försöka bära på min skit? Men det var jobbigt att upprätthålla den fasaden. Det tog ännu mer på krafterna som jag inte hade, gjorde mig ännu tröttare, ännu mer ledsen, ännu mer arg. För jag var arg! Riktigt arg! Varför skulle det där drabba mig. Varför kunde jag inte bara få vara som alla andra. Jag hade ju så mycket annat att göra, jag hade inte tid att vara svag. Och jag kunde ju inte vara svag, jag var ju duktig! Så jag var periodvis uppe nästan dygnet runt, några få timmars sömn på natten, några timmar på eftermiddagen. Sov kanske sammanlagt 6 timmar per dygn, om jag hade tur, och då sällan i ett svep. Utom när kroppen helt höll på att lägga av, då kunde jag sova nästan ett helt dygn i sträck för att återhämta mig. Under vilda protester från min familj, såklart. De hatade hur jag sov. Vem sover på eftermiddagen mer än pensionärer och små barn? Jo depprimerade människor som inte har någon energi alls. Men man kan väl inte sova bort hela dygnet heller? Jo om man inte sovit bra på en månad. Du måste rätta till sömnen! Ja om jag kunde så gärna, för jag är trött jämt. Ni förstår poängen. De förstod aldrig, och kommer heller aldrig göra.
Men det var ju nätterna jag pratade om, jag hade faktiskt en annan poäng med det förutom att kunna vara naken och släppa ut ångesten. Att på natten finns det många risker. Du är ensam. Ingen annan är vaken. Så om du sover har du ingen kontroll. Ångesten hade en tendens att bli värre på natten. Vi är väl upplärda till att farliga saker händer på nätterna. Så då var det säkrare att vara vaken då. Då kanske du vaknade upp och var död som Berts farmor säger. På dagarna var andra människor uppe, då kunde jag släppa lite på kontrollen och slappna av tillräckligt för att sova. Jag skulle gissa på något sånt. Sa jag att logiken var obefintlig? För fanns det något jag var rädd för var det att tappa kontrollen och för att dö. Det hade jag ingen lust med alls. Och kontrollbehovet var nog en av de största orsakerna till att allt gick åt helvete. För man blir så jäkla besviken. För man kan nästan inte kontrollera någonting. Shit happens, och man måste bara lära sig att hantera skiten.
Vete tusan om det här egentligen bringade någon klarhet i hur det är att vara depprimerad. Det som är svrast att beskriva är orkeslösheten och tomheten som gör att ingenting är kul. Inget känns riktigt bra. Och inget lyckas engagera en tillräckligt för att man ska orka. Och orkeslösheten gör att även de saker som känns som att de skulle kunna vara roliga mer känns som något jobbigt att planera och fixa för att de ska kännas roliga i slutändan. Det blir som en ond cirkel. Egentligen vill man, men man orkar inte. Och man vill inte heller för man riskerar att må ännu sämre av det.
Hmm varför började jag egentligen dravla om det här? Jo visst ja, dokumentären. Och andra människors reaktioner. Jag tror egentligen inte att man någonsin kan förstå det här om man inte upplevt det själv. Inte heller bara för att man sett någon gå igenom det. Men det är viktigt att försöka. Och att inte döma människor för det. För de kan inte rå för orkeslösheten. Det här är sjukdomar, även om de inte syns på utsidan. Om de inte visar sig genom ärr, gips, blod, tårar eller skrik. Men man ska försöka förstå ändå. Försök titta på människorna du bryr dig om. Syns det ändå? Och hur kan man hjälpa?
Jag skötte det mesta av min hjälp själv. Jag skaffade själv alla mina samtalskontakter, jag skötte det mesta själv. Och ibland bröt jag ihop och ringde pappa och grät, skrek, förbannade, och deppade. Inte ofta men ibland. Det jag mest behövde var egentligen att någon tog över. Att någon annan hade ringt psyket och frågat "vad fan ska vi göra"? Att någon annan hade ringt banken, gått och handlat, frågat om jag behövde hjälp. Och en annan viktig sak. Det hjälper INTE att klaga på hur konstiga tider jag sover, eller att jag inte äter, tränar gör allt jag ska. Skuldkänslor hjälper inte. Det gör det hela värre. Ta istället en tupplur med personen, bara visa att du finns där, förstår, orkar lyssna. För frågar du hur någon mår, var beredd på att personen faktiskt kan svara och då måste du ha tid att lyssna. Och det kan vara allt som behövs. Och kom ihåg att depression är en väldigt egoistisk sjukdom. Allt handlar om den personen. Livet är så tungt att ingen annan riktigt får plats. Och de drar sig inte för att skona sina nära.
Precis det gjorde mina kompisar. Trots att vi var så unga förstod de instinktivt, bättre än någon annan, precis vad som behövdes. De satt med mig, eller sov med mig när jag behövde sova. De höll sig undan när de märkte att jag inte kunde hantera deras närhet, då jag var för nära att krasha helt att jag behövde ta avstånd för att inte gå sönder och skada dem i fallet. De lyssnade när jag pratade, skämtade när jag behövde muntras upp. Och de var de enda som ringde läkaren och krävde en samtalstid, när jag inte orkade själv. Utan dem har jag inte suttit här idag. Och jag kan aldrig tacka tillräckligt för den hjälpen. Utan dem hade jag aldrig börjat studera till socionom där jag får möjligheten att i min tur hjälpa någon i behöv av hjälp. Utan dem hade jag aldrig blivit frisk. Det här är mitt tack till dem och jag hoppas att jag någon gång får chansen att betala tillbaka skulden. Så till alla er som har någon som inte mår bra. Stanna upp och lyssna, det behövs inte mycket för att hjälpa. Och de kommer vara tacksamma för alltid.
Ciao
Kommentarer
Postat av: Nanna
Ett stort tack! Du får en verkligen att förstå sjukdomen. Tack!
Trackback
