Tilii

Namaste!

Just nu har vi lyckats snacka in oss pa ett internetcafe som egentligen ar nan form av internetspelhall. Vi fick typ skapa ett konto for att kunna sitta har och ja vi smilade oss in helt enkelt. Funkar iaf hur bra som helst.

Jaha sa ar vi i Thane denna vecka och lar oss om psykisk ohalsa. Det ar verkligen jatteintressant och idag var vi pa studiebesok pa ett mentalsjukhus, fick se ECT (elchocker) och en massa annat. Sedan hade vi en otroligt bra forelasning om olika psykiska sjukdomar, behaandling, bemotande och hur man forebygger stigma och myter. Den var verkligen hur bra som helst! Vi drog over tiden med nastan 2 timmar men det var ingen som tyckte det gjorde nagot och vi stallde massor med fragor. Forelasaren var en psykoterapeut som var otroligt kunnig.

Aterigen bor vi pa ett goverment guesthouse, men det ar under all djavla kritik. Det finns mer ackliga kryp an jag vill tanka pa och folk borjar bli helt fulla i bett som kliar som fan. Hur vi ska bli av med dem har vi fortfarande inte listat ut. Lakanden ar skitiga, ett av mina jag fick hade blod pa *ryyyyys* sa vi har kopt andra vi anvander. Det ar verkligen skitsnuskigt. I ducshen har vi spindeln Hurrbert som ar iaf 5 cm mellan benen. Fast Paulina och ganget hade en odla pa 30 cm. Jag, Helene och Susanne blev erbjudna att byta rum men  da varat anda ar lite battre an Paulinas sa fick de ta det istallet. Men nu bor vi helt klart samst och har bara et hal i golvet som toalett. Och jag kanner verkligen for att kopa en skurmopp, en sop och lite annat och bara borja stada. E;ller snarare sanera! Urk det ar skitsnuskigt. Men man kan val inte alltid leva lyxliv. Men ska forsoka knappa lite bilder sa ni far se hur sunkigt det faktiskt ar. Kan inte fa upp dem forran om nagon vecka men jag far kora en uppdatering da.

Varmt som fan ar det och att lukta svett har vi gett upp vara issues om for lange sen. Alla svettas sfloder, jag vet inte frascht alls men vi kan inte gora sa mycket at det. Mer an dranka oss i deo och hoppas pa det basta.

Annars ar val det mesta helt ok, pa lordag eftermiddag borjar semestern vilket ska bli skont. Jag tror alla beh;ver vila. Men det borjar kannas nu att var praktik ar mycket mer kombinerad an de som aker pa hosten ar. De kan namligen stanna 15-20 veckor men vi kan inte for sommaren kommer i april och det blir for varmt, ingen skulle palla. Men det ar lite trakigt for vi hinner inte riktigt med. Som den sociala biten med indierna missar vi for vi har sa sallan tid. Och nu borjar vi resa runt sa mycket. Men jag ska se vad jag kan gora nar jag kommer tillbaka till Pune. Men vi ar bara dar en vecka i stoten och har fullt schema hela tiden. Jaja man far se till att orka helt enkelt.

Nej nu ska jag nog sluta dravla har. Vi ska snart ivag och ata middag och sen vet jag inte riktigt vad vi ska gora.

Ciao

Okej igår var en mycket intressant dag kan jag säga. Den började på kontoret till The Academic Advisors där vi fick lite information, klargjorde en del saker ifrån veckan och gav dem souvenirer från Sverige. Vi är verkligen helnöjda med veckan så de fick våra finaste souvenirer, en av mina tallrikar med landskapsvapnen på och ett par i folkdräkt som dansar plus en kalender med svenska naturbilder. Gus blev jätteglad. Därefter skulle åka buss vidare till en organisation som tar hand om barnen till de prostituerade i Red Light Area. Men som vanligt så är bussen lite väl trång så det är enklare om en åker moppe vilket jag glatt gick med på. Jag fick mersmak efter föra gången. Så jag hoppade på det, klädd som förra gången plus sjal och åkte med vår handledare Gus, en man i 50 års åldern (Farmor han körde jätteförsiktigt och sakta så ingen orsak till oro denna gång heller). Vi hade riktigt bra diskussioner om lite av varje för det var en bra bit vi skulle. Gus var tvungen att stanna några gånger och fråga efter vägen för vi skulle verkligen långt ut på landsbygden. Men vi kom fram tillslut. Men den sista biten av vägen, nej man kan inte ens kalla det väg det var en upptrampad stenig stig som inte var nåt vidare att åka mc på, efter halva biten fick jag glatt hoppa in i bussen bredvid Susanne i framsätet och trängas lite. Men det funkade det med.

Väl framme fick vi vänta lite, äta lunch och även fast vi skulle ta med egen så hade de gjort mat åt oss, bröd och någon intressant kryddblandning. Det var jättegott. Efter det fick vi en massa information, en rundtur där vi fick träffa barnen och såklart sjunga för dem. Vi har repat in en liten repertoar bestående av Staffan var en stalledräng, Idas sommarvisa och Nationalsången som vi kör regelbundet. Sedan kompletterar vi lite hejvilt beroende på humör och organisation. De verkar nöjda iaf. Maria körde en föreläsning om Sverige på svarta tavlan med hjälp av att rita bilder. Hon är riktigt duktig och snabb. Sedan blev vi bjudna på chai, som jag faktiskt har börjat gilla iaf när det är ordentligt sockrat. Sedan packade vi in oss i bussen igen, jag med skall tilläggas och började resan hem. Vi skulle ju dessutom iväg på Coffenight på Sahara Aalhad.

Problemet var att när vi satt i bussen ringde Shirish, de hade försökt få tag på mig hela dagen men vi var ju mitt ute i ingenstans, så vi hade ingen täckning. En av deras patienter hade dött så Coffenight var inställt. Vi blev såklart både ledsna och besvikna, men vi blev inbjudna till en annan grej, som vi inte kände för just då så vi åkte hem. Men jag började ändra mig redan i bussen och kollade upp vad det var för något. Det var ett event anordnat av organisationen Wake Up Pune som försöker öka medvetenheten om HIV. De skulle dela ut flyers och kondomer och svara på frågor. Jag tyckte det lät intressant som fan och var ärligt talat rätt trött på vår lägenhet, sitta där och skriva dagbok och käka kex och att bara umgås med gruppen. Men ingen annan ville hänga med. Vi var rätt trötta efter veckan och de ville hellre dricka milkshake på Barista. Det ville inte jag så jag och Maria som inte heller hade någon lust stannade hemma och började snacka.

Helt plötsligt hade vi bestämt oss för att åka, Shirish skickade en vägbeskrivning och vi drog iväg med närmsta rickshaw. Vi fattade inte vad han sa, men fick lära oss senare att de tar 1½ mätare när de kör kvällstid. Dvs det som, står på mätaren plus hälften av det. Efter mycket om och men hittade vi iaf fram till restaurangen, en kvart sena utan att ha någon som helst aning om var fan vi var egentligen eller vad vi skulle göra och vi var på någon konstig bakgata. Och ingen var där. Vi bestämde oss för att inte jaga katter, slog oss ner på den fina restaurangen, Maria beställde vin och jag en cola och satt och snackade. Vi tänkte som så att vad tusan om vi nu hamnat fel eller nåt, vi kunde ju ha trevligt på den fina restaurangen hur som helst. Vi kom ju iaf bort från lägenheten och hittade på något.

En kvart senare dök de andra upp, det var Shirish, Abbas (vilket förvånade mig lite) Dan en fd missbrukare från Californen, Emmeline från Frankrike, Emma från England som jag tror är Shirish flickvän och en tjej från Usa med indisk härkomst och släkt här i Indien. De ställde upp en skyltdocka med organisationens t-shirt på och la ut flyers och kondomer på varje bord. Sedan satt vi och snackade, drack öl, svarade på folks frågor och hade en supertrevlig kväll. När kvällen var över hjälpte Abbas och Shirish oss att fixa en rickshaw hem och vi tackade för en trevlig kväll. Och hr och häpna, vi var hemma 00:10. Hahaha.

Det var allt om igår.

Idag har vi bara slappat vid poolen, solat, ätit god lunch och badat. En kille höll på att få en stor bit av en palm i huvudet men det gick bra.  Vi tog en liten shoppingsväng till också vid German Bakery, plus en liten fika där. Sedan fick vi veta att det sprängts en bomb på German Bakery där vi varit tidigare på dagen. 8 döda och 33 skadade. Men allt är bra med oss och vi ska träffa vår handledare idag och se vad hon säger. Så ta det bara lugnt oavsett vad ni läser i tidningarna och så.

Ciao

Igår hade jag bara så jäkla kul att det var okristligt. Ja dan började ju inte helt optimalt direkt då jag, Helene och Susanne blev strandade vid vägkanten till motorvägen i 45 minuter för att vår rickshawförare var knäpp. Han ville ha dubbelt betalt och det gick inte vår handledare för veckan Gus med på. Det utbröt storbråk och vi fick väta tills de andra kommit fram och Gus kom och hämtade oss igen. Under tiden kom det ut ett litet barn från ett plåtskjul alldeles nedanför vägen som tyckte vi såg himla intressanta ut. Så hon kom tultandes. Hennes mamma lyfte då helt sonika upp henne till oss och gick. Så vi lekte lite med flickan och började fotografera. Då kom mamman tillbaka beväpnad med en rosa digitalkamera, hur de nu hade råd med det då de bodde i ett plåtskjul, och ville fotografera. Hon skeppade ungen emellan oss, mig tryckte hon ner flickan i knät på. Men ungen var så söt så vem klagade? Sedan tog hon med sig barnet hem igen men det ville inte alls flickan gå med på. Hon tyckte vi skulle komma och hälsa på så mamman bjöd in oss på thé eller vatten eller vad vi nu ville ha. Nu kunde vi ju inte och precis då kom Gus tillbaka.

Han slängde in oss i en ny typ av rickshaw, den är mer som en buss för 6 pers som man delar hejvilt. Men han ville bara köra oss halva vägen, så vi fick byta till en ny likadan. Tillslut kom vi fram till Sahara Alad, dagens studiebesök, som är ett hem för HIV-positiva. Där fick vi först information om verksamheten av Abbas och Shirish och sedan guidad tur där Shirish fungerade som tolk. Vi fick prata med de boende vilket var jättekul. Vi blev även bjudna på jättegod lunch och pratade massor.

Efter det skulle vi få spela cricket, men de hade tappat bort bollen så Shirish åkte och köpte en ny. Snacka om service de kör med här. Vi var totalt förvirrade, men vi fick hjälp. Jag gillade att vara kastare, det var skoj som tusan och jag lyckades faktiskt bränna ut två genom att träffa stolen vi använde istället för de där pinnarna. Det kvalificerar mig tydligen för rollen som kastare i Indiska landslaget haha. Undra hur kassa de är egentligen om jag skulle platsa? Kul var det iaf!

Efter det shoppade vi loss i deras shop, saker de gjort själva. Jag fick tag på en del presenter och annat roligt till mig själv. Men det tänker jag inte säga mer om. Passade också på att ta Shirish och Abbas nummer för vi blev bjudna på coffeé night på fredag där de dansar och sjunger och interagerar med folk utifrån. Vi planerar att åka så vi behövde numren.

Sedan skulle vi åka hem, men eftersom det var svårt att hitta rickshaws där ute, de fick inte ha boendet inne i stan för alla klagar, så körde de fram minivanen och skulle skjutsa oss. Men vi fick inte plats allihopa för det var egentligen bara plats för 6 max och vi var 7. Så jag offrade mig och åkte moppe med Shirish. Jag har sagt sen dag ett att jag ALDRIG NÅGONSIN skulle åka moppe eller mc här i den här trafiken. Nu satt jag helt plötsligt på en moppe med en okänd 28 årig indisk kille i bomullskläder, kortärmade och utan hjälm, på motorvägen. För att göra det hela ännu lite värre, och farmor du behöver inte få en hjärtattack, så passerade vi ett vägarbete så vi var ner i gruset över sten och hål och förbi bilköer och annat skumt. Till deras försvar ska sägas att det aldrig gick snabbare än 45 km i timmen, att de faktiskt är vana vid den här trafiken och jag hade roligare än någonsin här nere. Det är helt klart det bästa jag gjort, en upplevelse jag sent kommer att glömma och man måste ju prova allt. Kul kul kul! Tyvärr fick jag byta till rickshaw efter några kilometer men man ska inte vara girig.

Sen åkte vi hem och dog i princip, vi var helt slut. Jovisst ja jag hämtade tågbiljetterna till semestern också. Så det var den dagen.

Idag finns inga bilder att redovisa, vi var på ett hem för alkohol och drogberoende och fick en massa information. Sen fick vi prata med en av missbrukarna. Det var ungefär allt. Det var intressant, mest för att de jobbar ungefär som i Sverige, men det var inte det bästa studiebesöket vi varit på.

Ciao

Okej nu har jag äntligen fotograferat hur vi bor, det är spartanskt som sagt men det funkar och det är hemma, hemma i Indien vill säga. Hålet i golvet, ja det funkar faktiskt men är rätt speciellt, inget man väljer som förstaval, inte i vår lägenhet. Men ja varför inte.

Idag har vi varit på studiebesök hos en organisation som heter Sarva Seva Sandh – Center for rehabilitation Of Children att Risk. Eller snarare högriskbarn så som barn i slummen, hemlösa gatubarn, barn till prostituerade och barn med HIV. De hade även ett hem för handikappade barn, både mentalt och fysiskt handikapp. Denna verksamhet var anknuten till SOFOSH som jag besökte förra veckan. Vi började på deras kontor där vi fick lite information om verksamheten, tyvärr missade jag lite om vilka grupper av barn det handlade om då vår handledare pratade ganska knepig engelska.

Sedan fick vi träffa barnen, de hade bara pojkar där som de placerade på golvet i köket, oss på stolar och så fick vi prata med dem med hjälp av tolk. Det var jätteintressant. Denna organisation tog endast hand om de barn från gatan som visade ett intresse för skolan. Det roligaste var att alla barnen hade drömmar, de ville bli poliser, soldater, piloter, konstnärer, cricketspelare ja lite av varje. Det var så himla kul att höra. Så vi frågade dem och de frågade oss. De sjöng några sånger och vi sjöng lite vi med. Sedan knäppte vi gruppbilder innan killarna skulle göra sig i ordning för att gå till skolan.

Flera av killarna utmärkte sig ordentligt och satte sig direkt i hjärtat på oss, en kille hade blivit uttagen till att bli ordentligt tränad i cricket. Men de var otroligt charmiga allihop.

Så efter att vi ätit lunch satte jag mig utomhus. Killarna kom gärna fram, även fast de höll på att göra sig i ordning för skolan. Jag kan säga att kameran verkligen blir en källa till kontakt, de vill gärna se bilder på sig själva och bli fotograferade. Så jag knäppte ett gäng bilder och visade, visade även filmklippen jag fått från när de sjöng.

En sak berörde mig väldigt mycket, de tog verkligen hand om varandra. En väldigt väldigt liten killes ryggsäck gick sönder och de äldre killarna hjälpte honom få en ny, iofs en rosa det stod Princess på men den funkade ju och de hjälpte honom packa den och ta på den. Plus att de hjälpte honom ta på skorna och höll honom i handen på väg till skolan.

En annan kille som rymt flera gånger men som nu bestämt sig för att stanna på organisationen satte sig direkt i hjärtat på mig. Han älskade att måla och satte sig i hjärtat på en direkt.  Så när de andra gått till skolan, han fick inte för han var ny, fick jag syn på honom och gick fram med mitt block och min penna och frågade om han ville rita lite. Det ville han, han ritade två bilder som han signerade. Sedan ritade Maria Batman åt honom och han blev överlycklig! Han vek omsorgsfullt ihop bilden och stoppade den i fickan. Det var verkligen sött.

Efter det åkte vi iväg för ett annat projekt, de delar ut mat till gatubarnen som håller till på järnvägsstationen. Där putsar de skor, jobbar, säljer vatten på tågen och försöker tjäna ihop till mat och droger. Därför åker organisationen ut till dessa barn med ett mål mat om dagen plus att de förvarar delar av deras pengar som barnen tjänat in och vill spara. Annars finns risken att de blir av med dem till polisen, andra barn, vuxna osv. De äldre pojkarna, för det är mest pojkar, var jättetrevliga, kom fram och skakade hand. Men så kom polisen och det blev ett djävla liv, pojkarna bråkade, organisationen bråkade och polisen bråkade. Det slutade med att vi fick ställa oss på andra sidan gatan. Efteråt fick vi veta att bråket handlade om att vi parkerat där man inte fick parkera och det var därför vi skulle flytta på oss. Bråket handlade om att polisen använde fel ton när han bad dem flytta på sig. Men de förstod varför han ville att de skulle flytta på sig. Så vi åkte till andra sidan och delade ut mat. De skrev även upp alla nya barn som dykt upp så de hade koll på hur många de var. De gav även mat till gravida och ammande.

Efter det åkte vi förbi ett av Punes rikaste områden, kontrast!!! och skulle titta på en park, som tyvärr var stängd men som såg otroligt vacker ut det lilla vi såg. Dessutom var det jättetyst där. Så vi strosade runt i det området en stund för att fördriva tid. Vi träffade även på tre Indier som talade teckenspråk som blev himla fascinerade av Helene. Tyvärr är teckenspråk inte lika i alla länder så de kunde inte kommunicera med varandra.

Slutligen åkte vi ut till slummen där organisationen hade ett projekt med en skola på hjul. De åker runt till 5 slumområden och har skola med barnen i en buss utan säten. De hade tv och dvd i bussen och visade filmer mm för att få barnen att förstå att skolan kan vara kul. Projektet har tydligen varit effektivt då flera av barnen börjat i vanlig skola. Även i slummen var det otroliga kontraster, männen arbetade med att bygga stora callcenters och andra fina byggnader i området och mellan husen hade de byggt upp sina plåtskjul och bodde. Nerför gatan låg en gata med lyxshopping. Vi blev dessutom dumpade helt ensamma i slummen för de på organisationen skulle iväg och äta lunch. Så därifrån fick vi a oss själva. Det kändes inget vidare att stå där och glo utan att kunna kommunicera eller glo i bussen, så vi åkte hem tidigt. Det gjorde tydligen ingenting.

Efter det åkte vi hem och begav oss till resebyrån, eller jag Helene och Susanne gjorde det. Jag och Susanne behövde boka våran semester så nu är det klart. Men det tog 2 timmar för de är så jäkla struliga. Vi hade fyra personer ur personalen som bokade åt två personer, en tåg, en fly, en hotell och en ett annat flyg. Hoppas de inte jobbar på provision för då tjänar de ingenting med det systemet. Men tillslut fick vi våra biljetter och hotellbokningar iaf. Så nu är det klart med Agra och Dehli, sen bär det av till Goa. Vi ska bo fint också tror jag, i Agra bara 200 meter från Taj Mahal.

Nu har jag käkat middag, ska lägga upp det här på internet och sen skriva dagbok och sova.

Ciao

Igår var vi tillbaka på colleget för en föreläsning om urbanisering. Föreläsningen var verkligen otroligt intressant men ibland har jag lite svårt att hänga med. Dels för att det är så mycket ljud omkring att jag har svårt att sålla ut vad föreläsaren, eller ja alla människor säger, sedan pratar de av någon anledning ganska tyst fast allt är så högljutt. Slutligen har jag lite svårt med vissa människors dialekt speciellt när de pratar fort så jag är inte helt säker på att jag fattade allt, men jag fattade det mesta iaf.

Efter det var det dags för ett farewellprogram tillsammans med de indiska studenterna. Vi var såklart också tvungna att uppträda och vi låg helt klart i lä där! Men vi gjorde så gott vi kunde med det vi hunnat med att repa in på fyra dagar. Vi pratade lite om Sverige, årstiderna, älgjakten, julen, påsk, sista april, första maj, midsommar och så vidare. Till varje årstid körde vi n sång och vid jul lyckades v också få hop ett litet luciatåg. Så vi var rätt nöjda. Sedan tackade vi av Uscha, läraren som följt oss under veckan med ett otroligt fint blomsterarrangemang.

Men innan vi fick köra igång hade de indiska studenterna några punkter på sitt program. De började med en solosång om gud av samma tjej som sjöng förra gången. Sedan dansade Mehek som hon heter en traditionell dans. Hon är otroligt duktig.

Efter det var det våran tur och sedan körde de igång med sitt program igen. Herregud de hade övat in hur mycket som helst. Det var danser för de olika områdena som studenterna var ifrån och de som var ifrån nordöstra delen av Indien var inte från samma stat så en tjej hade lärt de andra den dansen. Och den var inte lätt. Det var en bambudans som var otroligt häftig att titta på.

Jag tror det var fyra olika danser och en påminde om Bollywood. Det visade sig att en av killarna var danslärare och han blommade verkligen upp då. Han går för övrigt under namnet Bollywood-stjärnan för han ser t som en sån, och lär bli en också.

De körde nån form av dans som var typisk för det område Pune ligger i men jag fattade inte riktigt vad den handlade om. De såg iaf ut att ha sjukt roligt och de fick verkligen igång publiken.

Efteråt blev det en massa fotograferande som vanligt och vi knäppte ett gäng olika gruppbilder till höger och vänster. Känns lite trist att vi inte ska träffa dem nåt mer för vissa var riktigt trevliga. Efter det åkte vi hem och jag slappade i solen på balongen medan de andra åkte till stan och köpte ryggsäckar. På kvällen hade vi lite vinkväll med ost och kex och bara snackade så det var trevligt.

Ciao

Jaha idag har vi haft massor för oss, som vanligt. Vi började med att åka till skolan och alla hade gått in när vi kom så vi chansade och gick in själva. Tur att alla indierna är så snälla för de guidade oss när vi kom in. Väl där, var vi inte alls sena utan vi fick vänta en bra stund innan läraren kom. Hon gav oss lite grundläggande information om imorgon då vi ska besöka ett fängelse plus SOS Barnbyar. Sedan berättade hin lite kort om organisationerna vi skulle besöka idag innan hon delade in oss i grupper. Jag hamnade med Carro W, Ulrika och Johanna och vi skulle besöka NGO-organisationen SOFOSH som har hand om socialt arbete kring ett sjukhus.

Efter en mycket lång rickshawtur kom vi fram till sjukhuset och organisationens kontor där vi fick vänta. Mycket av vår tid går faktiskt åt till att vänta. Men tillslut kom vår guide och vi fick en rundtur på sjukhuset. Sjukhuset var vackert men förfallet och fullt av folk. Detta var ett statligt sjukhus som tog mycket låga avgifter för att låta de fattiga få korrekt vård. I anslutning till sjukhuset låg två college, ett för sjuksköterskor och en för läkare tror jag. Vi blev visade alla husen men var endast in i huvudbyggnaden och tittade men jag fick tyvärr inte fotografera.

På vägen mellan husen kommer det helt plötsligt två män rullandes på en bår med ett lik på inrullat i rosa tyg. Utomhus, mitt på ljusa dagen i solskenet. Det var verkligen en chockerande syn som fick en att tänka en miljon tankar samtidigt. Skulle det hända i Sverige? Vi trodde först att vi såg fel, men det gjorde vi inte.

Sedan kom vi till avdelningen för brännskadade där vi först fick en ganska lång utläggning om vilka patienter de hade på den avdelningen. Tydligen fick de in ca 90 brännskadefall i månaden och tre typer av brännskadeoffer, olycksfall, självmord och mordförsök. De fick in ca 3 barn i månaden och de var i regel olyckor. Kvinnorna var de som främst var utsatta för mordförsök och tydligen var det många män som försökte begå självmord genom att tända eld på sig själva. Jag och Carro var in och fick titta på patienterna. Det var en väldigt gripande upplevelse. Det fanns fyra avdelningar, fast de bestod bara av ett rum var, ett för kvinnor, ett för män, ett för barn och ett för de allvarligaste brännskadade. När vi kom höll de på att städa rummet för de mest allvarliga brännskadade och den enda patienten i rummet hade rullats ut i korridoren där en kvinna höll på att smörja in hennes sår. Det var en otrolig kontrast mellan brännsåren och den oskadade huden då den oskadda huden var mörkt brun medan brännsåren varierade i vitt och rött. Vår guide, som hade jobbbat på sjukhuset och främst på brännskadeavdelningen i 10 år var mycket kunnig och förklarade allt. Som att de skadade hade som ett halvt rör över sig som det låg tyg på. Detta var ganska logiskt och jag visste redan varför, därför att lägger du tyg över sår fastnar det, men patienterna behöver något över sig och då använder man en ställning. Brännskador ska också vara det mest smärtsamma du kan uppleva.

Efter denna upplevelse gick vi vidare till ett barnhem. Där fick vi prata i 1½ timme med en mycket trevlig och kunnig liten indisk dam. Hon var otroligt insatt i organisationen och förklarade dess uppbyggnad och vilka värderingar den grundas i samt vilket arbete de utför och det var inte lite kan jag lova! Bland annat skötte de adoptioner av övergivna barn och hade en bra filosofi kring detta. Jag väckte frågan om det var tillåtet i Indien att adoptera om man var homosexuell, en fråga som skulle kunna ha blivit väldigt känslig. Denna tant var dock helt otrolig för hon tyckte frågan var jättebra och skulle kolla upp det med advokaterna. Men det var okej för ensamstående att adoptera men bara det egna könet då. Detta för att barnet inte senare skulle kunna utnyttjas i sexuella syften. Undra hur de då skulle ställa sig till homoadoptioner, hur skulle det fungera med den regeln?

Efter den dagen var vi rätt utmattade och helt mätta på intryck och vi skulle egentligen äta lunch och sedan komma tillbaka och leka med barnen efter deras tupplur. Vi orkade inte det utan sköt på lunchen och lyckades övertala dem att visa oss runt lite ändå. Medan de andra var på toaletten fick jag syn på ett litet barn beväpnat med en skallra som tultade runt och jag knäppte en del kort. Han/Hon var rätt nyfiken på mig och poserade så himla gulligt.

När de andra kom tillbaka fick vi kolla och vissa barn var vakna så jag fick en del fina kort. Men de grät hjärtskärande och man ville bara plocka upp dem och gunga dem, men ingen gjorde det. Jag och Carro diskuterade det sen om det är bra eller dåligt. Vi kom inte fram till något bra svar men det fick oss iaf att tänka. Det fanns tre avdelningar på barnhemmet varav en spädbarnsavdelning. Där fick vi inte gå in men fick titta in iaf. Dessa barn är så svaga att minsta nysning kan göra dem sjuka medan vi fick gå in i rummet med de lite större barnen. De var så otroligt söta (och nej, inga moderskänslor bara söta).

Sedan tackade vi för oss och åkte hem. Vi slappade lite, åt lite middag, planerade ett hemskt uppträdande vi ska ha på lördag som avslutningsceremoni och nu skriver jag det här. Nu ska jag sova.

Ciao

Nu har vi haft två riktigt intensiva dagar och jag hinner inte riktigt med allt jag skulle vilja hinna med. Det är multitasking på hög nivå och jag är helt slut nästan hela tiden. Jag börjar med igår iaf. Klockan ringde 06:10 och vi gjorde oss iordning för en lång dag. Bussen kom och hämtade oss utanför dörren och var, kors i taket, tidig. Det bar av mot skolan där vi skulle hämta upp ett gäng indiska studenter. Väl på skolan fick vi såklart vänta, jättelänge och jag åkte bredvid Lisa från den andra gruppen. Efter många om och men bar det iaf av. Vi stannade efter ett tag och hämtade upp läraren och sedan började vi åka igen. Vi hade en lång bussresa framför oss men ingen klagade direkt.

På vägen stannade vi för lite frukost och de bjöd oss på mackor med endera sylt eller gurka och potatis. Mycket goda och vi tryckte i oss så mycket vi orkade. Några köpte vatten och andra drack kaffe eller thé. Några passade på att uppsöka toaletten också och den ska tydligen ha varit en mardröm.

Efter en bra bits bussresa till var vi äntligen framme i byn vi skulle besöka. Och vilken by! Läraren samlade oss och berättade om byn. Det var verkligen jätteintressant hur en man, kommer inte ihåg namnet just nu som lämnade byn för att gå med i det militära. Där blev hans jeep bombad och han var den enda av fyra som överlevde. Då bestämde han sig för att  återvända till byn som hade stora problem med alkohol och våld inom familjen och försökte förändra detta.

Tillsammans med kvinnorna som han mobiliserades och som nu är i majoritet i beslutsfattandet upprättades 5 principer för att få byn på fötter, förbud mot alkohol, familjeplanering (max 3 barn, sterilisering, preventivmedel), att djuren inte fick ströva fritt, reglering av avverkning av träd samt att alla måste bidra till byn efter förmåga. Han införde även en massa andra bra saker i byn som ett sätt att spara vatten genom byggandet av dammar, en skola som endast tar in drop-outs, ett träningsprogram som många högt uppsatta deltar i för att lära sig byns principer mm. Det var otroligt intressant. Byn ör idag helt självförsörjande och hjälper även andra byar.

Efter det fick vi besöka olika delar av byn som ett museum om byn. Igloos (i plast eller nåt liknande), vilka var väldigt intressanta. Där bodde bland annat eleverna på skolan och dessa igloos erbjöd en naturlig aircondition samt att de var jordbävningssäkra. Detta behövdes då det var ett jordbävningsdrabbat område.

Vi blev runtvisade i byn och fick se skolan. Där tvingades vi sjunga nationalsången för en klass samt att vi träffade en ”dokumentärfilmare” som filmade skolan. Han filmade vår sånginsats med stort intresse och bad även några ställa upp på en intervju, på film såklart, där vi andra fick sitta i bakgrunden. Sedan lärde han oss en typ av meditation som faktiskt fungerade. Den kallades för självhypnos.

Vi fick även besöka byns tempel där den här mannen också bodde. Han har valt att inte ha ett eget hus eller familj för att kunna offra allt för byn och ge byn hans fulla uppmärksamhet. Han befann sig faktiskt i templet när vi var där, men kom inte ut och hälsade då han genomgått en ögonoperation och behövde vila.

Sedan visade de oss ett väldigt intressant träd som såg himla kul ut. Det var nämligen fullt i grenar som mest liknande lianer. Det ledde till en hel del svingande och hängande i grenarna. En av de indiska studenterna förklarade för mig att dessa träd var heliga och att människor brukar hålla möten under dem.

Vi blev bjudna på lunch, visade hur människorna i byn i regel bodde, vi blev bjudna på någon form av små fyrkanter som smakade som de där kexen/rånen med vitt kladd emellan som farmor brukar bjuda oss på. Vi såg även en annan skola, tror den var för de yngre barnen och de sjöng för oss.

Det var en mycket intressant dag. Men lång. Bussresan hem sov många och andra diskuterade allt mellan himmel och jord. När vi kom hem var vi ganska utkörda men nöjda och rasade i säng.

Ciao