Tilii

Igår hade jag bara så jäkla kul att det var okristligt. Ja dan började ju inte helt optimalt direkt då jag, Helene och Susanne blev strandade vid vägkanten till motorvägen i 45 minuter för att vår rickshawförare var knäpp. Han ville ha dubbelt betalt och det gick inte vår handledare för veckan Gus med på. Det utbröt storbråk och vi fick väta tills de andra kommit fram och Gus kom och hämtade oss igen. Under tiden kom det ut ett litet barn från ett plåtskjul alldeles nedanför vägen som tyckte vi såg himla intressanta ut. Så hon kom tultandes. Hennes mamma lyfte då helt sonika upp henne till oss och gick. Så vi lekte lite med flickan och började fotografera. Då kom mamman tillbaka beväpnad med en rosa digitalkamera, hur de nu hade råd med det då de bodde i ett plåtskjul, och ville fotografera. Hon skeppade ungen emellan oss, mig tryckte hon ner flickan i knät på. Men ungen var så söt så vem klagade? Sedan tog hon med sig barnet hem igen men det ville inte alls flickan gå med på. Hon tyckte vi skulle komma och hälsa på så mamman bjöd in oss på thé eller vatten eller vad vi nu ville ha. Nu kunde vi ju inte och precis då kom Gus tillbaka.

Han slängde in oss i en ny typ av rickshaw, den är mer som en buss för 6 pers som man delar hejvilt. Men han ville bara köra oss halva vägen, så vi fick byta till en ny likadan. Tillslut kom vi fram till Sahara Alad, dagens studiebesök, som är ett hem för HIV-positiva. Där fick vi först information om verksamheten av Abbas och Shirish och sedan guidad tur där Shirish fungerade som tolk. Vi fick prata med de boende vilket var jättekul. Vi blev även bjudna på jättegod lunch och pratade massor.

Efter det skulle vi få spela cricket, men de hade tappat bort bollen så Shirish åkte och köpte en ny. Snacka om service de kör med här. Vi var totalt förvirrade, men vi fick hjälp. Jag gillade att vara kastare, det var skoj som tusan och jag lyckades faktiskt bränna ut två genom att träffa stolen vi använde istället för de där pinnarna. Det kvalificerar mig tydligen för rollen som kastare i Indiska landslaget haha. Undra hur kassa de är egentligen om jag skulle platsa? Kul var det iaf!

Efter det shoppade vi loss i deras shop, saker de gjort själva. Jag fick tag på en del presenter och annat roligt till mig själv. Men det tänker jag inte säga mer om. Passade också på att ta Shirish och Abbas nummer för vi blev bjudna på coffeé night på fredag där de dansar och sjunger och interagerar med folk utifrån. Vi planerar att åka så vi behövde numren.

Sedan skulle vi åka hem, men eftersom det var svårt att hitta rickshaws där ute, de fick inte ha boendet inne i stan för alla klagar, så körde de fram minivanen och skulle skjutsa oss. Men vi fick inte plats allihopa för det var egentligen bara plats för 6 max och vi var 7. Så jag offrade mig och åkte moppe med Shirish. Jag har sagt sen dag ett att jag ALDRIG NÅGONSIN skulle åka moppe eller mc här i den här trafiken. Nu satt jag helt plötsligt på en moppe med en okänd 28 årig indisk kille i bomullskläder, kortärmade och utan hjälm, på motorvägen. För att göra det hela ännu lite värre, och farmor du behöver inte få en hjärtattack, så passerade vi ett vägarbete så vi var ner i gruset över sten och hål och förbi bilköer och annat skumt. Till deras försvar ska sägas att det aldrig gick snabbare än 45 km i timmen, att de faktiskt är vana vid den här trafiken och jag hade roligare än någonsin här nere. Det är helt klart det bästa jag gjort, en upplevelse jag sent kommer att glömma och man måste ju prova allt. Kul kul kul! Tyvärr fick jag byta till rickshaw efter några kilometer men man ska inte vara girig.

Sen åkte vi hem och dog i princip, vi var helt slut. Jovisst ja jag hämtade tågbiljetterna till semestern också. Så det var den dagen.

Idag finns inga bilder att redovisa, vi var på ett hem för alkohol och drogberoende och fick en massa information. Sen fick vi prata med en av missbrukarna. Det var ungefär allt. Det var intressant, mest för att de jobbar ungefär som i Sverige, men det var inte det bästa studiebesöket vi varit på.

Ciao