SOFOSH - Society of Friends of Sasoon Hospital
Jaha idag har vi haft massor för oss, som vanligt. Vi började med att åka till skolan och alla hade gått in när vi kom så vi chansade och gick in själva. Tur att alla indierna är så snälla för de guidade oss när vi kom in. Väl där, var vi inte alls sena utan vi fick vänta en bra stund innan läraren kom. Hon gav oss lite grundläggande information om imorgon då vi ska besöka ett fängelse plus SOS Barnbyar. Sedan berättade hin lite kort om organisationerna vi skulle besöka idag innan hon delade in oss i grupper. Jag hamnade med Carro W, Ulrika och Johanna och vi skulle besöka NGO-organisationen SOFOSH som har hand om socialt arbete kring ett sjukhus.
Efter en mycket lång rickshawtur kom vi fram till sjukhuset och organisationens kontor där vi fick vänta. Mycket av vår tid går faktiskt åt till att vänta. Men tillslut kom vår guide och vi fick en rundtur på sjukhuset. Sjukhuset var vackert men förfallet och fullt av folk. Detta var ett statligt sjukhus som tog mycket låga avgifter för att låta de fattiga få korrekt vård. I anslutning till sjukhuset låg två college, ett för sjuksköterskor och en för läkare tror jag. Vi blev visade alla husen men var endast in i huvudbyggnaden och tittade men jag fick tyvärr inte fotografera.
På vägen mellan husen kommer det helt plötsligt två män rullandes på en bår med ett lik på inrullat i rosa tyg. Utomhus, mitt på ljusa dagen i solskenet. Det var verkligen en chockerande syn som fick en att tänka en miljon tankar samtidigt. Skulle det hända i Sverige? Vi trodde först att vi såg fel, men det gjorde vi inte.
Sedan kom vi till avdelningen för brännskadade där vi först fick en ganska lång utläggning om vilka patienter de hade på den avdelningen. Tydligen fick de in ca 90 brännskadefall i månaden och tre typer av brännskadeoffer, olycksfall, självmord och mordförsök. De fick in ca 3 barn i månaden och de var i regel olyckor. Kvinnorna var de som främst var utsatta för mordförsök och tydligen var det många män som försökte begå självmord genom att tända eld på sig själva. Jag och Carro var in och fick titta på patienterna. Det var en väldigt gripande upplevelse. Det fanns fyra avdelningar, fast de bestod bara av ett rum var, ett för kvinnor, ett för män, ett för barn och ett för de allvarligaste brännskadade. När vi kom höll de på att städa rummet för de mest allvarliga brännskadade och den enda patienten i rummet hade rullats ut i korridoren där en kvinna höll på att smörja in hennes sår. Det var en otrolig kontrast mellan brännsåren och den oskadade huden då den oskadda huden var mörkt brun medan brännsåren varierade i vitt och rött. Vår guide, som hade jobbbat på sjukhuset och främst på brännskadeavdelningen i 10 år var mycket kunnig och förklarade allt. Som att de skadade hade som ett halvt rör över sig som det låg tyg på. Detta var ganska logiskt och jag visste redan varför, därför att lägger du tyg över sår fastnar det, men patienterna behöver något över sig och då använder man en ställning. Brännskador ska också vara det mest smärtsamma du kan uppleva.
Efter denna upplevelse gick vi vidare till ett barnhem. Där fick vi prata i 1½ timme med en mycket trevlig och kunnig liten indisk dam. Hon var otroligt insatt i organisationen och förklarade dess uppbyggnad och vilka värderingar den grundas i samt vilket arbete de utför och det var inte lite kan jag lova! Bland annat skötte de adoptioner av övergivna barn och hade en bra filosofi kring detta. Jag väckte frågan om det var tillåtet i Indien att adoptera om man var homosexuell, en fråga som skulle kunna ha blivit väldigt känslig. Denna tant var dock helt otrolig för hon tyckte frågan var jättebra och skulle kolla upp det med advokaterna. Men det var okej för ensamstående att adoptera men bara det egna könet då. Detta för att barnet inte senare skulle kunna utnyttjas i sexuella syften. Undra hur de då skulle ställa sig till homoadoptioner, hur skulle det fungera med den regeln?
Efter den dagen var vi rätt utmattade och helt mätta på intryck och vi skulle egentligen äta lunch och sedan komma tillbaka och leka med barnen efter deras tupplur. Vi orkade inte det utan sköt på lunchen och lyckades övertala dem att visa oss runt lite ändå. Medan de andra var på toaletten fick jag syn på ett litet barn beväpnat med en skallra som tultade runt och jag knäppte en del kort. Han/Hon var rätt nyfiken på mig och poserade så himla gulligt.
När de andra kom tillbaka fick vi kolla och vissa barn var vakna så jag fick en del fina kort. Men de grät hjärtskärande och man ville bara plocka upp dem och gunga dem, men ingen gjorde det. Jag och Carro diskuterade det sen om det är bra eller dåligt. Vi kom inte fram till något bra svar men det fick oss iaf att tänka. Det fanns tre avdelningar på barnhemmet varav en spädbarnsavdelning. Där fick vi inte gå in men fick titta in iaf. Dessa barn är så svaga att minsta nysning kan göra dem sjuka medan vi fick gå in i rummet med de lite större barnen. De var så otroligt söta (och nej, inga moderskänslor bara söta).
Sedan tackade vi för oss och åkte hem. Vi slappade lite, åt lite middag, planerade ett hemskt uppträdande vi ska ha på lördag som avslutningsceremoni och nu skriver jag det här. Nu ska jag sova.
Ciao
