Tilii

Nu har vi haft två riktigt intensiva dagar och jag hinner inte riktigt med allt jag skulle vilja hinna med. Det är multitasking på hög nivå och jag är helt slut nästan hela tiden. Jag börjar med igår iaf. Klockan ringde 06:10 och vi gjorde oss iordning för en lång dag. Bussen kom och hämtade oss utanför dörren och var, kors i taket, tidig. Det bar av mot skolan där vi skulle hämta upp ett gäng indiska studenter. Väl på skolan fick vi såklart vänta, jättelänge och jag åkte bredvid Lisa från den andra gruppen. Efter många om och men bar det iaf av. Vi stannade efter ett tag och hämtade upp läraren och sedan började vi åka igen. Vi hade en lång bussresa framför oss men ingen klagade direkt.

På vägen stannade vi för lite frukost och de bjöd oss på mackor med endera sylt eller gurka och potatis. Mycket goda och vi tryckte i oss så mycket vi orkade. Några köpte vatten och andra drack kaffe eller thé. Några passade på att uppsöka toaletten också och den ska tydligen ha varit en mardröm.

Efter en bra bits bussresa till var vi äntligen framme i byn vi skulle besöka. Och vilken by! Läraren samlade oss och berättade om byn. Det var verkligen jätteintressant hur en man, kommer inte ihåg namnet just nu som lämnade byn för att gå med i det militära. Där blev hans jeep bombad och han var den enda av fyra som överlevde. Då bestämde han sig för att  återvända till byn som hade stora problem med alkohol och våld inom familjen och försökte förändra detta.

Tillsammans med kvinnorna som han mobiliserades och som nu är i majoritet i beslutsfattandet upprättades 5 principer för att få byn på fötter, förbud mot alkohol, familjeplanering (max 3 barn, sterilisering, preventivmedel), att djuren inte fick ströva fritt, reglering av avverkning av träd samt att alla måste bidra till byn efter förmåga. Han införde även en massa andra bra saker i byn som ett sätt att spara vatten genom byggandet av dammar, en skola som endast tar in drop-outs, ett träningsprogram som många högt uppsatta deltar i för att lära sig byns principer mm. Det var otroligt intressant. Byn ör idag helt självförsörjande och hjälper även andra byar.

Efter det fick vi besöka olika delar av byn som ett museum om byn. Igloos (i plast eller nåt liknande), vilka var väldigt intressanta. Där bodde bland annat eleverna på skolan och dessa igloos erbjöd en naturlig aircondition samt att de var jordbävningssäkra. Detta behövdes då det var ett jordbävningsdrabbat område.

Vi blev runtvisade i byn och fick se skolan. Där tvingades vi sjunga nationalsången för en klass samt att vi träffade en ”dokumentärfilmare” som filmade skolan. Han filmade vår sånginsats med stort intresse och bad även några ställa upp på en intervju, på film såklart, där vi andra fick sitta i bakgrunden. Sedan lärde han oss en typ av meditation som faktiskt fungerade. Den kallades för självhypnos.

Vi fick även besöka byns tempel där den här mannen också bodde. Han har valt att inte ha ett eget hus eller familj för att kunna offra allt för byn och ge byn hans fulla uppmärksamhet. Han befann sig faktiskt i templet när vi var där, men kom inte ut och hälsade då han genomgått en ögonoperation och behövde vila.

Sedan visade de oss ett väldigt intressant träd som såg himla kul ut. Det var nämligen fullt i grenar som mest liknande lianer. Det ledde till en hel del svingande och hängande i grenarna. En av de indiska studenterna förklarade för mig att dessa träd var heliga och att människor brukar hålla möten under dem.

Vi blev bjudna på lunch, visade hur människorna i byn i regel bodde, vi blev bjudna på någon form av små fyrkanter som smakade som de där kexen/rånen med vitt kladd emellan som farmor brukar bjuda oss på. Vi såg även en annan skola, tror den var för de yngre barnen och de sjöng för oss.

Det var en mycket intressant dag. Men lång. Bussresan hem sov många och andra diskuterade allt mellan himmel och jord. När vi kom hem var vi ganska utkörda men nöjda och rasade i säng.

Ciao