Tilii

Okej nu har jag äntligen fotograferat hur vi bor, det är spartanskt som sagt men det funkar och det är hemma, hemma i Indien vill säga. Hålet i golvet, ja det funkar faktiskt men är rätt speciellt, inget man väljer som förstaval, inte i vår lägenhet. Men ja varför inte.

Idag har vi varit på studiebesök hos en organisation som heter Sarva Seva Sandh – Center for rehabilitation Of Children att Risk. Eller snarare högriskbarn så som barn i slummen, hemlösa gatubarn, barn till prostituerade och barn med HIV. De hade även ett hem för handikappade barn, både mentalt och fysiskt handikapp. Denna verksamhet var anknuten till SOFOSH som jag besökte förra veckan. Vi började på deras kontor där vi fick lite information om verksamheten, tyvärr missade jag lite om vilka grupper av barn det handlade om då vår handledare pratade ganska knepig engelska.

Sedan fick vi träffa barnen, de hade bara pojkar där som de placerade på golvet i köket, oss på stolar och så fick vi prata med dem med hjälp av tolk. Det var jätteintressant. Denna organisation tog endast hand om de barn från gatan som visade ett intresse för skolan. Det roligaste var att alla barnen hade drömmar, de ville bli poliser, soldater, piloter, konstnärer, cricketspelare ja lite av varje. Det var så himla kul att höra. Så vi frågade dem och de frågade oss. De sjöng några sånger och vi sjöng lite vi med. Sedan knäppte vi gruppbilder innan killarna skulle göra sig i ordning för att gå till skolan.

Flera av killarna utmärkte sig ordentligt och satte sig direkt i hjärtat på oss, en kille hade blivit uttagen till att bli ordentligt tränad i cricket. Men de var otroligt charmiga allihop.

Så efter att vi ätit lunch satte jag mig utomhus. Killarna kom gärna fram, även fast de höll på att göra sig i ordning för skolan. Jag kan säga att kameran verkligen blir en källa till kontakt, de vill gärna se bilder på sig själva och bli fotograferade. Så jag knäppte ett gäng bilder och visade, visade även filmklippen jag fått från när de sjöng.

En sak berörde mig väldigt mycket, de tog verkligen hand om varandra. En väldigt väldigt liten killes ryggsäck gick sönder och de äldre killarna hjälpte honom få en ny, iofs en rosa det stod Princess på men den funkade ju och de hjälpte honom packa den och ta på den. Plus att de hjälpte honom ta på skorna och höll honom i handen på väg till skolan.

En annan kille som rymt flera gånger men som nu bestämt sig för att stanna på organisationen satte sig direkt i hjärtat på mig. Han älskade att måla och satte sig i hjärtat på en direkt.  Så när de andra gått till skolan, han fick inte för han var ny, fick jag syn på honom och gick fram med mitt block och min penna och frågade om han ville rita lite. Det ville han, han ritade två bilder som han signerade. Sedan ritade Maria Batman åt honom och han blev överlycklig! Han vek omsorgsfullt ihop bilden och stoppade den i fickan. Det var verkligen sött.

Efter det åkte vi iväg för ett annat projekt, de delar ut mat till gatubarnen som håller till på järnvägsstationen. Där putsar de skor, jobbar, säljer vatten på tågen och försöker tjäna ihop till mat och droger. Därför åker organisationen ut till dessa barn med ett mål mat om dagen plus att de förvarar delar av deras pengar som barnen tjänat in och vill spara. Annars finns risken att de blir av med dem till polisen, andra barn, vuxna osv. De äldre pojkarna, för det är mest pojkar, var jättetrevliga, kom fram och skakade hand. Men så kom polisen och det blev ett djävla liv, pojkarna bråkade, organisationen bråkade och polisen bråkade. Det slutade med att vi fick ställa oss på andra sidan gatan. Efteråt fick vi veta att bråket handlade om att vi parkerat där man inte fick parkera och det var därför vi skulle flytta på oss. Bråket handlade om att polisen använde fel ton när han bad dem flytta på sig. Men de förstod varför han ville att de skulle flytta på sig. Så vi åkte till andra sidan och delade ut mat. De skrev även upp alla nya barn som dykt upp så de hade koll på hur många de var. De gav även mat till gravida och ammande.

Efter det åkte vi förbi ett av Punes rikaste områden, kontrast!!! och skulle titta på en park, som tyvärr var stängd men som såg otroligt vacker ut det lilla vi såg. Dessutom var det jättetyst där. Så vi strosade runt i det området en stund för att fördriva tid. Vi träffade även på tre Indier som talade teckenspråk som blev himla fascinerade av Helene. Tyvärr är teckenspråk inte lika i alla länder så de kunde inte kommunicera med varandra.

Slutligen åkte vi ut till slummen där organisationen hade ett projekt med en skola på hjul. De åker runt till 5 slumområden och har skola med barnen i en buss utan säten. De hade tv och dvd i bussen och visade filmer mm för att få barnen att förstå att skolan kan vara kul. Projektet har tydligen varit effektivt då flera av barnen börjat i vanlig skola. Även i slummen var det otroliga kontraster, männen arbetade med att bygga stora callcenters och andra fina byggnader i området och mellan husen hade de byggt upp sina plåtskjul och bodde. Nerför gatan låg en gata med lyxshopping. Vi blev dessutom dumpade helt ensamma i slummen för de på organisationen skulle iväg och äta lunch. Så därifrån fick vi a oss själva. Det kändes inget vidare att stå där och glo utan att kunna kommunicera eller glo i bussen, så vi åkte hem tidigt. Det gjorde tydligen ingenting.

Efter det åkte vi hem och begav oss till resebyrån, eller jag Helene och Susanne gjorde det. Jag och Susanne behövde boka våran semester så nu är det klart. Men det tog 2 timmar för de är så jäkla struliga. Vi hade fyra personer ur personalen som bokade åt två personer, en tåg, en fly, en hotell och en ett annat flyg. Hoppas de inte jobbar på provision för då tjänar de ingenting med det systemet. Men tillslut fick vi våra biljetter och hotellbokningar iaf. Så nu är det klart med Agra och Dehli, sen bär det av till Goa. Vi ska bo fint också tror jag, i Agra bara 200 meter från Taj Mahal.

Nu har jag käkat middag, ska lägga upp det här på internet och sen skriva dagbok och sova.

Ciao