Yerawada Jail och SOS Balgram
Jaha nu ligger jag efter i bloggandet igen. Som vanligt. Igår var vi iaf till först iväg på ett fängelse. Vi skulle fått se både den manliga avdelningen med över 3000 fångar, där Ghandi faktiskt suttit mer än en gång, och kvinnofängelset. Tyvärr ansågs det att det var för riskabelt att släppa in oss brudar på fängelset för män så dit fick bara fuskisarna Leo och Jhon gå. =( Brudarna fick då ta kvinnorfängelset med ca 300 fångar, en finska faktiskt. Men det var faktiskt riktigt intressant.
Fängelset var inte ens lite likt ett svenskt fängelse. Alla var utomhus och arbetade, och utomhus var det vackert. Eller så arbetade de med att göra rökelse, laga mat till alla fångarna, sy (alla uniformer till vakter och fångar syddes där och vävdes). Allt som allt så var fängelset helt självförsörjande och köpte in ytterst lite som behövdes, allt annat odlades eller tillverkades på fängelset. De exporterade även varor för miljontals rupees.
Alla bodde i barracker, utom de värsta fångarna som hade enskilda celler. Annars bodde ca 50 personer i en barrack. Och kvinnorna fick ha barnen med sig upp till att barnen var 6 år. Men som i finskans fall där det inte fanns någon på utsidan som kunde ta hand om barnet och barnet inte passade på observationhome så fick hon stanna. Finskan skall släppas snart faktiskt.
Det finns massor att berätta om fängelset. Bland annat har Indien kvar dödsstraffet för väldigt allvarliga brott och då är det hängning som gäller. Det fanns några som var dömda till det, bland annat en kvinna som kidnappat och mördat ett antal barn. Men du kan överklaga en sådan dom ända upp till presidenten.
Vi fick gå in på mansfängelset också och prata lite med chefen men vi fick inte se nåt. Men vi tror att vi fick se ett gäng män som muckade men vi är inte säkra. Sedan beskte vi shoppen där de sålde grejer som gjorts av fångarna. Jag köpte en present till mamma.
Efter det åt vi lunch och sedan bar det av till SOS Balgram, en barnby. Där träffade vi på en svensk kvinna som fixat en massa donatorer till barnbyn så de nu kunde renovera fem hus. Vi träffade även två personer som var inbalndade i starten av barnbyn som också var svenskar. De guidade oss runt.
Leo hittade indiens första papperskorg! Jippie!
Byn var verkligen fin och barnen jättesöta. MEn de anföll i princip, vill låna kameran (min systemkamera sa BLANKT NEJ) och ville att vi skulle knäppa massor av bilder. I ett läge behövde jag fan hjälp då jag var helt omringad. Men de var så söta att jag inte kunde säga nej. En grupp barn höll på att öva dans inför mammornas dag och vi fick titta på hela med ljus och hela grejen. Det var kul.
På vägen u därifrån mötte vi tiggarbarn, det kändes konstig faktiskt. Och sedan medan vi letade en rickshaw blev jag förbannad av en tiggarkvinna med ett barn. Hon böev lite sur för att hon inte fick pengar. Men det ska de inte ha heller. Speciellt inte när de kommer framspringande när de får syn på oss. Uscha..
När vi kom hem började folk till höger och vänster däcka i nån form av magsjuka eller feber. Inte roligt! Men vi lär klara det med..
Nu ska jag sluta..
Ciao
Fängelset var inte ens lite likt ett svenskt fängelse. Alla var utomhus och arbetade, och utomhus var det vackert. Eller så arbetade de med att göra rökelse, laga mat till alla fångarna, sy (alla uniformer till vakter och fångar syddes där och vävdes). Allt som allt så var fängelset helt självförsörjande och köpte in ytterst lite som behövdes, allt annat odlades eller tillverkades på fängelset. De exporterade även varor för miljontals rupees.
Alla bodde i barracker, utom de värsta fångarna som hade enskilda celler. Annars bodde ca 50 personer i en barrack. Och kvinnorna fick ha barnen med sig upp till att barnen var 6 år. Men som i finskans fall där det inte fanns någon på utsidan som kunde ta hand om barnet och barnet inte passade på observationhome så fick hon stanna. Finskan skall släppas snart faktiskt.
Det finns massor att berätta om fängelset. Bland annat har Indien kvar dödsstraffet för väldigt allvarliga brott och då är det hängning som gäller. Det fanns några som var dömda till det, bland annat en kvinna som kidnappat och mördat ett antal barn. Men du kan överklaga en sådan dom ända upp till presidenten.
Vi fick gå in på mansfängelset också och prata lite med chefen men vi fick inte se nåt. Men vi tror att vi fick se ett gäng män som muckade men vi är inte säkra. Sedan beskte vi shoppen där de sålde grejer som gjorts av fångarna. Jag köpte en present till mamma.
Efter det åt vi lunch och sedan bar det av till SOS Balgram, en barnby. Där träffade vi på en svensk kvinna som fixat en massa donatorer till barnbyn så de nu kunde renovera fem hus. Vi träffade även två personer som var inbalndade i starten av barnbyn som också var svenskar. De guidade oss runt.
Leo hittade indiens första papperskorg! Jippie!
Byn var verkligen fin och barnen jättesöta. MEn de anföll i princip, vill låna kameran (min systemkamera sa BLANKT NEJ) och ville att vi skulle knäppa massor av bilder. I ett läge behövde jag fan hjälp då jag var helt omringad. Men de var så söta att jag inte kunde säga nej. En grupp barn höll på att öva dans inför mammornas dag och vi fick titta på hela med ljus och hela grejen. Det var kul.
På vägen u därifrån mötte vi tiggarbarn, det kändes konstig faktiskt. Och sedan medan vi letade en rickshaw blev jag förbannad av en tiggarkvinna med ett barn. Hon böev lite sur för att hon inte fick pengar. Men det ska de inte ha heller. Speciellt inte när de kommer framspringande när de får syn på oss. Uscha..
När vi kom hem började folk till höger och vänster däcka i nån form av magsjuka eller feber. Inte roligt! Men vi lär klara det med..
Nu ska jag sluta..
Ciao
Kommentarer
Postat av: FarmorFarmor
Ni får verkligen vara med om en hel del intressant! Men det blir väl jobbigt att ta in så mycket? Du måste i alla fall försöka att inte lägga på dig alla bekymmer. Världen blir inte bättre av att du deppar ihop. Kan ju bara hoppas att ska slippa undan magsjukan i alla fall! Vi läser din blogg med intresse! Kram farmor och farfar
Trackback
