Tilii

Okej nu sitter jag pa ett internetcafe i Mumbai. Allt ar bra med oss men det ar varmt som fan och vi lekar turister. JAg har typ hamnat i shoppingkoma, orkat\r helt enkelt inte shoppa just nu fast det finns massor. Fast det ar typ samma saker i varje stand. I stil med Selanger marknad. Och det finns massor i kvadrat.

Vi har iaf varit och besokt Elephanta Caves, Ett museum, en konstmuseum, Gateway of india, Cafe Leopold, Colaba street, Fasion Street osv. Vi har verkligen fullt upp. Och jag fotar det mesta om jag orkar.

Pa sondag aker vi till Thane och borjar ha schemalagd praktik igen, har skulle vi vara medvetna turister. Vad nu det egentligen innebar?

Mycket annat har vi liksom inte gjort, varit ut och atit, flangt runt och svettats floder ungefar. Men det ar roligt.

Vet inte riktigt hur planen ser ut for ikvall, kanske lite middag och eventuellt en guidad busstur. MEn fan vad det gar pengar.

Vi hors senare.

Ciao

Hej hej!

Ja farmor jag ska forsoka halla er uppdaterade men imorgon aker vi till Mumbai dar vi ska vara turister och shoppa loss, sen har vi en vecka pa ett hem for mental halsa i Thane, en forort till MUmbai och sedan drar vi pa semester. JAg aker den 28 feb till Agra tilsammans med tolken Susanne och stannar dar till den 2. Sen aker vi till Dehli och ar dar till den 4 da vi ska aka till Goa. Vi kommer hem darifran kring den 13 mars. MEn jag ar fortfarande inte helt saker pa om jag gor ratt eller om jag ska andra min resrutt eftyer Dehli. Vi far se helt enkelt. Men det kommer nog bli lite svart for mig att skriva har narmsta manaden. JAg far bomba er nar jag kommer tillbaka helt enkelt.
Och som ni ser blir jag kvar har, UD har sagt att det ar lugnt bla..

Och for att lugna er lite till sa bor vi hos polisen hela veckan i Mumbai och aven i Thane sa jag tror vi kommer bli mer an val omhandertagna. De funderar pa att hamta oss pa tagstationen med polisbil i Thane. Det kan bli intressant.


Idag har vi haft en forelasning om globalisering. Den var verkligen otroligt intressant. Sedan hade jag mitt individuella samtal med lakshmi och nu kanns allt riktigt bra igen.



OCh japp jag badade i den fina poolen, det var hur skont som helst! Brande ryggen lite i solen och at god mat! En kille holl pa att fa en bit av en palm i huvudet men den missade tack och lov. OCh det var ingen liten bit palm som ramlade ner heller. Tva killar hjalptes at att bara bort den. Traffade en trevlig amerikansk spatant och hennes mamma som var annu mer spatant och sa har jag vaxat benen pa salong. nU kan jag titta pa dem utan att ma illa igen och det gjorde inte sa farligt ont. Ska defenitivt gora om det innan jag aker hem.

Nej dags att dra hem och tvatta. Har inga underklader haha.

Ciao

Okej igår var en mycket intressant dag kan jag säga. Den började på kontoret till The Academic Advisors där vi fick lite information, klargjorde en del saker ifrån veckan och gav dem souvenirer från Sverige. Vi är verkligen helnöjda med veckan så de fick våra finaste souvenirer, en av mina tallrikar med landskapsvapnen på och ett par i folkdräkt som dansar plus en kalender med svenska naturbilder. Gus blev jätteglad. Därefter skulle åka buss vidare till en organisation som tar hand om barnen till de prostituerade i Red Light Area. Men som vanligt så är bussen lite väl trång så det är enklare om en åker moppe vilket jag glatt gick med på. Jag fick mersmak efter föra gången. Så jag hoppade på det, klädd som förra gången plus sjal och åkte med vår handledare Gus, en man i 50 års åldern (Farmor han körde jätteförsiktigt och sakta så ingen orsak till oro denna gång heller). Vi hade riktigt bra diskussioner om lite av varje för det var en bra bit vi skulle. Gus var tvungen att stanna några gånger och fråga efter vägen för vi skulle verkligen långt ut på landsbygden. Men vi kom fram tillslut. Men den sista biten av vägen, nej man kan inte ens kalla det väg det var en upptrampad stenig stig som inte var nåt vidare att åka mc på, efter halva biten fick jag glatt hoppa in i bussen bredvid Susanne i framsätet och trängas lite. Men det funkade det med.

Väl framme fick vi vänta lite, äta lunch och även fast vi skulle ta med egen så hade de gjort mat åt oss, bröd och någon intressant kryddblandning. Det var jättegott. Efter det fick vi en massa information, en rundtur där vi fick träffa barnen och såklart sjunga för dem. Vi har repat in en liten repertoar bestående av Staffan var en stalledräng, Idas sommarvisa och Nationalsången som vi kör regelbundet. Sedan kompletterar vi lite hejvilt beroende på humör och organisation. De verkar nöjda iaf. Maria körde en föreläsning om Sverige på svarta tavlan med hjälp av att rita bilder. Hon är riktigt duktig och snabb. Sedan blev vi bjudna på chai, som jag faktiskt har börjat gilla iaf när det är ordentligt sockrat. Sedan packade vi in oss i bussen igen, jag med skall tilläggas och började resan hem. Vi skulle ju dessutom iväg på Coffenight på Sahara Aalhad.

Problemet var att när vi satt i bussen ringde Shirish, de hade försökt få tag på mig hela dagen men vi var ju mitt ute i ingenstans, så vi hade ingen täckning. En av deras patienter hade dött så Coffenight var inställt. Vi blev såklart både ledsna och besvikna, men vi blev inbjudna till en annan grej, som vi inte kände för just då så vi åkte hem. Men jag började ändra mig redan i bussen och kollade upp vad det var för något. Det var ett event anordnat av organisationen Wake Up Pune som försöker öka medvetenheten om HIV. De skulle dela ut flyers och kondomer och svara på frågor. Jag tyckte det lät intressant som fan och var ärligt talat rätt trött på vår lägenhet, sitta där och skriva dagbok och käka kex och att bara umgås med gruppen. Men ingen annan ville hänga med. Vi var rätt trötta efter veckan och de ville hellre dricka milkshake på Barista. Det ville inte jag så jag och Maria som inte heller hade någon lust stannade hemma och började snacka.

Helt plötsligt hade vi bestämt oss för att åka, Shirish skickade en vägbeskrivning och vi drog iväg med närmsta rickshaw. Vi fattade inte vad han sa, men fick lära oss senare att de tar 1½ mätare när de kör kvällstid. Dvs det som, står på mätaren plus hälften av det. Efter mycket om och men hittade vi iaf fram till restaurangen, en kvart sena utan att ha någon som helst aning om var fan vi var egentligen eller vad vi skulle göra och vi var på någon konstig bakgata. Och ingen var där. Vi bestämde oss för att inte jaga katter, slog oss ner på den fina restaurangen, Maria beställde vin och jag en cola och satt och snackade. Vi tänkte som så att vad tusan om vi nu hamnat fel eller nåt, vi kunde ju ha trevligt på den fina restaurangen hur som helst. Vi kom ju iaf bort från lägenheten och hittade på något.

En kvart senare dök de andra upp, det var Shirish, Abbas (vilket förvånade mig lite) Dan en fd missbrukare från Californen, Emmeline från Frankrike, Emma från England som jag tror är Shirish flickvän och en tjej från Usa med indisk härkomst och släkt här i Indien. De ställde upp en skyltdocka med organisationens t-shirt på och la ut flyers och kondomer på varje bord. Sedan satt vi och snackade, drack öl, svarade på folks frågor och hade en supertrevlig kväll. När kvällen var över hjälpte Abbas och Shirish oss att fixa en rickshaw hem och vi tackade för en trevlig kväll. Och hr och häpna, vi var hemma 00:10. Hahaha.

Det var allt om igår.

Idag har vi bara slappat vid poolen, solat, ätit god lunch och badat. En kille höll på att få en stor bit av en palm i huvudet men det gick bra.  Vi tog en liten shoppingsväng till också vid German Bakery, plus en liten fika där. Sedan fick vi veta att det sprängts en bomb på German Bakery där vi varit tidigare på dagen. 8 döda och 33 skadade. Men allt är bra med oss och vi ska träffa vår handledare idag och se vad hon säger. Så ta det bara lugnt oavsett vad ni läser i tidningarna och så.

 

Ciao

Igår hade jag bara så jäkla kul att det var okristligt. Ja dan började ju inte helt optimalt direkt då jag, Helene och Susanne blev strandade vid vägkanten till motorvägen i 45 minuter för att vår rickshawförare var knäpp. Han ville ha dubbelt betalt och det gick inte vår handledare för veckan Gus med på. Det utbröt storbråk och vi fick väta tills de andra kommit fram och Gus kom och hämtade oss igen. Under tiden kom det ut ett litet barn från ett plåtskjul alldeles nedanför vägen som tyckte vi såg himla intressanta ut. Så hon kom tultandes. Hennes mamma lyfte då helt sonika upp henne till oss och gick. Så vi lekte lite med flickan och började fotografera. Då kom mamman tillbaka beväpnad med en rosa digitalkamera, hur de nu hade råd med det då de bodde i ett plåtskjul, och ville fotografera. Hon skeppade ungen emellan oss, mig tryckte hon ner flickan i knät på. Men ungen var så söt så vem klagade? Sedan tog hon med sig barnet hem igen men det ville inte alls flickan gå med på. Hon tyckte vi skulle komma och hälsa på så mamman bjöd in oss på thé eller vatten eller vad vi nu ville ha. Nu kunde vi ju inte och precis då kom Gus tillbaka.

Han slängde in oss i en ny typ av rickshaw, den är mer som en buss för 6 pers som man delar hejvilt. Men han ville bara köra oss halva vägen, så vi fick byta till en ny likadan. Tillslut kom vi fram till Sahara Alad, dagens studiebesök, som är ett hem för HIV-positiva. Där fick vi först information om verksamheten av Abbas och Shirish och sedan guidad tur där Shirish fungerade som tolk. Vi fick prata med de boende vilket var jättekul. Vi blev även bjudna på jättegod lunch och pratade massor.

Efter det skulle vi få spela cricket, men de hade tappat bort bollen så Shirish åkte och köpte en ny. Snacka om service de kör med här. Vi var totalt förvirrade, men vi fick hjälp. Jag gillade att vara kastare, det var skoj som tusan och jag lyckades faktiskt bränna ut två genom att träffa stolen vi använde istället för de där pinnarna. Det kvalificerar mig tydligen för rollen som kastare i Indiska landslaget haha. Undra hur kassa de är egentligen om jag skulle platsa? Kul var det iaf!

Efter det shoppade vi loss i deras shop, saker de gjort själva. Jag fick tag på en del presenter och annat roligt till mig själv. Men det tänker jag inte säga mer om. Passade också på att ta Shirish och Abbas nummer för vi blev bjudna på coffeé night på fredag där de dansar och sjunger och interagerar med folk utifrån. Vi planerar att åka så vi behövde numren.

 

Sedan skulle vi åka hem, men eftersom det var svårt att hitta rickshaws där ute, de fick inte ha boendet inne i stan för alla klagar, så körde de fram minivanen och skulle skjutsa oss. Men vi fick inte plats allihopa för det var egentligen bara plats för 6 max och vi var 7. Så jag offrade mig och åkte moppe med Shirish. Jag har sagt sen dag ett att jag ALDRIG NÅGONSIN skulle åka moppe eller mc här i den här trafiken. Nu satt jag helt plötsligt på en moppe med en okänd 28 årig indisk kille i bomullskläder, kortärmade och utan hjälm, på motorvägen. För att göra det hela ännu lite värre, och farmor du behöver inte få en hjärtattack, så passerade vi ett vägarbete så vi var ner i gruset över sten och hål och förbi bilköer och annat skumt. Till deras försvar ska sägas att det aldrig gick snabbare än 45 km i timmen, att de faktiskt är vana vid den här trafiken och jag hade roligare än någonsin här nere. Det är helt klart det bästa jag gjort, en upplevelse jag sent kommer att glömma och man måste ju prova allt. Kul kul kul! Tyvärr fick jag byta till rickshaw efter några kilometer men man ska inte vara girig.

 

Sen åkte vi hem och dog i princip, vi var helt slut. Jovisst ja jag hämtade tågbiljetterna till semestern också. Så det var den dagen.

 

Idag finns inga bilder att redovisa, vi var på ett hem för alkohol och drogberoende och fick en massa information. Sen fick vi prata med en av missbrukarna. Det var ungefär allt. Det var intressant, mest för att de jobbar ungefär som i Sverige, men det var inte det bästa studiebesöket vi varit på.

 

Ciao

Okej nu har jag äntligen fotograferat hur vi bor, det är spartanskt som sagt men det funkar och det är hemma, hemma i Indien vill säga. Hålet i golvet, ja det funkar faktiskt men är rätt speciellt, inget man väljer som förstaval, inte i vår lägenhet. Men ja varför inte.

 

Idag har vi varit på studiebesök hos en organisation som heter Sarva Seva Sandh – Center for rehabilitation Of Children att Risk. Eller snarare högriskbarn så som barn i slummen, hemlösa gatubarn, barn till prostituerade och barn med HIV. De hade även ett hem för handikappade barn, både mentalt och fysiskt handikapp. Denna verksamhet var anknuten till SOFOSH som jag besökte förra veckan. Vi började på deras kontor där vi fick lite information om verksamheten, tyvärr missade jag lite om vilka grupper av barn det handlade om då vår handledare pratade ganska knepig engelska.

Sedan fick vi träffa barnen, de hade bara pojkar där som de placerade på golvet i köket, oss på stolar och så fick vi prata med dem med hjälp av tolk. Det var jätteintressant. Denna organisation tog endast hand om de barn från gatan som visade ett intresse för skolan. Det roligaste var att alla barnen hade drömmar, de ville bli poliser, soldater, piloter, konstnärer, cricketspelare ja lite av varje. Det var så himla kul att höra. Så vi frågade dem och de frågade oss. De sjöng några sånger och vi sjöng lite vi med. Sedan knäppte vi gruppbilder innan killarna skulle göra sig i ordning för att gå till skolan.

Flera av killarna utmärkte sig ordentligt och satte sig direkt i hjärtat på oss, en kille hade blivit uttagen till att bli ordentligt tränad i cricket. Men de var otroligt charmiga allihop.

 

Så efter att vi ätit lunch satte jag mig utomhus. Killarna kom gärna fram, även fast de höll på att göra sig i ordning för skolan. Jag kan säga att kameran verkligen blir en källa till kontakt, de vill gärna se bilder på sig själva och bli fotograferade. Så jag knäppte ett gäng bilder och visade, visade även filmklippen jag fått från när de sjöng.

 

En sak berörde mig väldigt mycket, de tog verkligen hand om varandra. En väldigt väldigt liten killes ryggsäck gick sönder och de äldre killarna hjälpte honom få en ny, iofs en rosa det stod Princess på men den funkade ju och de hjälpte honom packa den och ta på den. Plus att de hjälpte honom ta på skorna och höll honom i handen på väg till skolan.

 

En annan kille som rymt flera gånger men som nu bestämt sig för att stanna på organisationen satte sig direkt i hjärtat på mig. Han älskade att måla och satte sig i hjärtat på en direkt.  Så när de andra gått till skolan, han fick inte för han var ny, fick jag syn på honom och gick fram med mitt block och min penna och frågade om han ville rita lite. Det ville han, han ritade två bilder som han signerade. Sedan ritade Maria Batman åt honom och han blev överlycklig! Han vek omsorgsfullt ihop bilden och stoppade den i fickan. Det var verkligen sött.

Efter det åkte vi iväg för ett annat projekt, de delar ut mat till gatubarnen som håller till på järnvägsstationen. Där putsar de skor, jobbar, säljer vatten på tågen och försöker tjäna ihop till mat och droger. Därför åker organisationen ut till dessa barn med ett mål mat om dagen plus att de förvarar delar av deras pengar som barnen tjänat in och vill spara. Annars finns risken att de blir av med dem till polisen, andra barn, vuxna osv. De äldre pojkarna, för det är mest pojkar, var jättetrevliga, kom fram och skakade hand. Men så kom polisen och det blev ett djävla liv, pojkarna bråkade, organisationen bråkade och polisen bråkade. Det slutade med att vi fick ställa oss på andra sidan gatan. Efteråt fick vi veta att bråket handlade om att vi parkerat där man inte fick parkera och det var därför vi skulle flytta på oss. Bråket handlade om att polisen använde fel ton när han bad dem flytta på sig. Men de förstod varför han ville att de skulle flytta på sig. Så vi åkte till andra sidan och delade ut mat. De skrev även upp alla nya barn som dykt upp så de hade koll på hur många de var. De gav även mat till gravida och ammande.

Efter det åkte vi förbi ett av Punes rikaste områden, kontrast!!! och skulle titta på en park, som tyvärr var stängd men som såg otroligt vacker ut det lilla vi såg. Dessutom var det jättetyst där. Så vi strosade runt i det området en stund för att fördriva tid. Vi träffade även på tre Indier som talade teckenspråk som blev himla fascinerade av Helene. Tyvärr är teckenspråk inte lika i alla länder så de kunde inte kommunicera med varandra.

Slutligen åkte vi ut till slummen där organisationen hade ett projekt med en skola på hjul. De åker runt till 5 slumområden och har skola med barnen i en buss utan säten. De hade tv och dvd i bussen och visade filmer mm för att få barnen att förstå att skolan kan vara kul. Projektet har tydligen varit effektivt då flera av barnen börjat i vanlig skola. Även i slummen var det otroliga kontraster, männen arbetade med att bygga stora callcenters och andra fina byggnader i området och mellan husen hade de byggt upp sina plåtskjul och bodde. Nerför gatan låg en gata med lyxshopping. Vi blev dessutom dumpade helt ensamma i slummen för de på organisationen skulle iväg och äta lunch. Så därifrån fick vi a oss själva. Det kändes inget vidare att stå där och glo utan att kunna kommunicera eller glo i bussen, så vi åkte hem tidigt. Det gjorde tydligen ingenting.

 

Efter det åkte vi hem och begav oss till resebyrån, eller jag Helene och Susanne gjorde det. Jag och Susanne behövde boka våran semester så nu är det klart. Men det tog 2 timmar för de är så jäkla struliga. Vi hade fyra personer ur personalen som bokade åt två personer, en tåg, en fly, en hotell och en ett annat flyg. Hoppas de inte jobbar på provision för då tjänar de ingenting med det systemet. Men tillslut fick vi våra biljetter och hotellbokningar iaf. Så nu är det klart med Agra och Dehli, sen bär det av till Goa. Vi ska bo fint också tror jag, i Agra bara 200 meter från Taj Mahal.

Nu har jag käkat middag, ska lägga upp det här på internet och sen skriva dagbok och sova.

 

Ciao

Idag har jag inte sa mycket att skriva, vi hade bara seminaru\ium igar emd handledraren och jag bokade en tid for individuellt samtal. Kande att jag behovde det innan vi drar ivag i en manad. Innan det ja da bloggade jag ju lite och sa.

Idag har vi varit a\pa en organisation som heter The Academic Advisors som bedriver en mangd projekt. Det var jatteintressant att lyssna pa dem idag. Vi pratade mycket om prostitution och HIV/Aids som den har veckan skall handla om. JAg har tagit massor med anteckningar och funderat massor. Sa nu ar man helt slut.

Jag och Susanne skulle egentligen varit pa resebyran nu och bokat biljetter for semestern men vi kom hem sa sent sa vi inte hann. Istallet fic\xar jag nu sa jag har pengar pa kontot och sa sa far vi ta det imorgon. Sant som hander. Imorgon ska vi pa studiebes;k sa det ska bli otroligt intressant.

Vi fick ocksa se en jattebra powerpoint idag om sjalvkansla, ska skriva av historien nar de mailat den. Vi fick aven se en bra dokumentar om prostitution.

Nagot viktigt jag lart mig har nere ar hur viktigt det ar att kampa for det man tror pa och att en enda manniska kan astadkomma massor. Vi far inte bara satta oss ner och acceptera att saker ar som de ar. Och vi maste dessutom kunna prata for var sak. Mycket intressant.

Nej nu ska jag lagga ner det har och ga hem.

Ciao

Igår var vi tillbaka på colleget för en föreläsning om urbanisering. Föreläsningen var verkligen otroligt intressant men ibland har jag lite svårt att hänga med. Dels för att det är så mycket ljud omkring att jag har svårt att sålla ut vad föreläsaren, eller ja alla människor säger, sedan pratar de av någon anledning ganska tyst fast allt är så högljutt. Slutligen har jag lite svårt med vissa människors dialekt speciellt när de pratar fort så jag är inte helt säker på att jag fattade allt, men jag fattade det mesta iaf.

 

Efter det var det dags för ett farewellprogram tillsammans med de indiska studenterna. Vi var såklart också tvungna att uppträda och vi låg helt klart i lä där! Men vi gjorde så gott vi kunde med det vi hunnat med att repa in på fyra dagar. Vi pratade lite om Sverige, årstiderna, älgjakten, julen, påsk, sista april, första maj, midsommar och så vidare. Till varje årstid körde vi n sång och vid jul lyckades v också få hop ett litet luciatåg. Så vi var rätt nöjda. Sedan tackade vi av Uscha, läraren som följt oss under veckan med ett otroligt fint blomsterarrangemang.

 

Men innan vi fick köra igång hade de indiska studenterna några punkter på sitt program. De började med en solosång om gud av samma tjej som sjöng förra gången. Sedan dansade Mehek som hon heter en traditionell dans. Hon är otroligt duktig.

Efter det var det våran tur och sedan körde de igång med sitt program igen. Herregud de hade övat in hur mycket som helst. Det var danser för de olika områdena som studenterna var ifrån och de som var ifrån nordöstra delen av Indien var inte från samma stat så en tjej hade lärt de andra den dansen. Och den var inte lätt. Det var en bambudans som var otroligt häftig att titta på.

Jag tror det var fyra olika danser och en påminde om Bollywood. Det visade sig att en av killarna var danslärare och han blommade verkligen upp då. Han går för övrigt under namnet Bollywood-stjärnan för han ser t som en sån, och lär bli en också.

 

De körde nån form av dans som var typisk för det område Pune ligger i men jag fattade inte riktigt vad den handlade om. De såg iaf ut att ha sjukt roligt och de fick verkligen igång publiken.

 

Efteråt blev det en massa fotograferande som vanligt och vi knäppte ett gäng olika gruppbilder till höger och vänster. Känns lite trist att vi inte ska träffa dem nåt mer för vissa var riktigt trevliga. Efter det åkte vi hem och jag slappade i solen på balongen medan de andra åkte till stan och köpte ryggsäckar. På kvällen hade vi lite vinkväll med ost och kex och bara snackade så det var trevligt.

 

Ciao

Jaha nu ligger jag efter i bloggandet igen. Som vanligt. Igår var vi iaf till först iväg på ett fängelse. Vi skulle fått se både den manliga avdelningen med över 3000 fångar, där Ghandi faktiskt suttit mer än en gång, och kvinnofängelset. Tyvärr ansågs det att det var för riskabelt att släppa in oss brudar på fängelset för män så dit fick bara fuskisarna Leo och Jhon gå. =( Brudarna fick då ta kvinnorfängelset med ca 300 fångar, en finska faktiskt. Men det var faktiskt riktigt intressant.

Fängelset var inte ens lite likt ett svenskt fängelse. Alla var utomhus och arbetade, och utomhus var det vackert. Eller så arbetade de med att göra rökelse, laga mat till alla fångarna, sy (alla uniformer till vakter och fångar syddes där och vävdes). Allt som allt så var fängelset helt självförsörjande och köpte in ytterst lite som behövdes, allt annat odlades eller tillverkades på fängelset. De exporterade även varor för miljontals rupees.

Alla bodde i barracker, utom de värsta fångarna som hade enskilda celler. Annars bodde ca 50 personer i en barrack. Och kvinnorna fick ha barnen med sig upp till att barnen var 6 år. Men som i finskans fall där det inte fanns någon på utsidan som kunde ta hand om barnet och barnet inte passade på observationhome så fick hon stanna. Finskan skall släppas snart faktiskt.

Det finns massor att berätta om fängelset. Bland annat har Indien kvar dödsstraffet för väldigt allvarliga brott och då är det hängning som gäller. Det fanns några som var dömda till det, bland annat en kvinna som kidnappat och mördat ett antal barn. Men du kan överklaga en sådan dom ända upp till presidenten.

Vi fick gå in på mansfängelset också och prata lite med chefen men vi fick inte se nåt. Men vi tror att vi fick se ett gäng män som muckade men vi är inte säkra. Sedan beskte vi shoppen där de sålde grejer som gjorts av fångarna. Jag köpte en present till mamma.

Efter det åt vi lunch och sedan bar det av till SOS Balgram, en barnby. Där träffade vi på en svensk kvinna som fixat en massa donatorer till barnbyn så de nu kunde renovera fem hus. Vi träffade även två personer som var inbalndade i starten av barnbyn som också var svenskar. De guidade oss runt.

Leo hittade indiens första papperskorg! Jippie!

Byn var verkligen fin och barnen jättesöta. MEn de anföll i princip, vill låna kameran (min systemkamera sa BLANKT NEJ) och ville att vi skulle knäppa massor av bilder. I ett läge behövde jag fan hjälp då jag var helt omringad. Men de var så söta att jag inte kunde säga nej. En grupp barn höll på att öva dans inför mammornas dag och vi fick titta på hela med ljus och hela grejen. Det var kul.


På vägen u därifrån mötte vi tiggarbarn, det kändes konstig faktiskt. Och sedan medan vi letade en rickshaw blev jag förbannad av en tiggarkvinna med ett barn. Hon böev lite sur för att hon inte fick pengar. Men det ska de inte ha heller. Speciellt inte när de kommer framspringande när de får syn på oss. Uscha..

När vi kom hem började folk till höger och vänster däcka i nån form av magsjuka eller feber. Inte roligt! Men vi lär klara det med..

Nu ska jag sluta..

Ciao

Jaha idag har vi haft massor för oss, som vanligt. Vi började med att åka till skolan och alla hade gått in när vi kom så vi chansade och gick in själva. Tur att alla indierna är så snälla för de guidade oss när vi kom in. Väl där, var vi inte alls sena utan vi fick vänta en bra stund innan läraren kom. Hon gav oss lite grundläggande information om imorgon då vi ska besöka ett fängelse plus SOS Barnbyar. Sedan berättade hin lite kort om organisationerna vi skulle besöka idag innan hon delade in oss i grupper. Jag hamnade med Carro W, Ulrika och Johanna och vi skulle besöka NGO-organisationen SOFOSH som har hand om socialt arbete kring ett sjukhus.

Efter en mycket lång rickshawtur kom vi fram till sjukhuset och organisationens kontor där vi fick vänta. Mycket av vår tid går faktiskt åt till att vänta. Men tillslut kom vår guide och vi fick en rundtur på sjukhuset. Sjukhuset var vackert men förfallet och fullt av folk. Detta var ett statligt sjukhus som tog mycket låga avgifter för att låta de fattiga få korrekt vård. I anslutning till sjukhuset låg två college, ett för sjuksköterskor och en för läkare tror jag. Vi blev visade alla husen men var endast in i huvudbyggnaden och tittade men jag fick tyvärr inte fotografera.

På vägen mellan husen kommer det helt plötsligt två män rullandes på en bår med ett lik på inrullat i rosa tyg. Utomhus, mitt på ljusa dagen i solskenet. Det var verkligen en chockerande syn som fick en att tänka en miljon tankar samtidigt. Skulle det hända i Sverige? Vi trodde först att vi såg fel, men det gjorde vi inte.

Sedan kom vi till avdelningen för brännskadade där vi först fick en ganska lång utläggning om vilka patienter de hade på den avdelningen. Tydligen fick de in ca 90 brännskadefall i månaden och tre typer av brännskadeoffer, olycksfall, självmord och mordförsök. De fick in ca 3 barn i månaden och de var i regel olyckor. Kvinnorna var de som främst var utsatta för mordförsök och tydligen var det många män som försökte begå självmord genom att tända eld på sig själva. Jag och Carro var in och fick titta på patienterna. Det var en väldigt gripande upplevelse. Det fanns fyra avdelningar, fast de bestod bara av ett rum var, ett för kvinnor, ett för män, ett för barn och ett för de allvarligaste brännskadade. När vi kom höll de på att städa rummet för de mest allvarliga brännskadade och den enda patienten i rummet hade rullats ut i korridoren där en kvinna höll på att smörja in hennes sår. Det var en otrolig kontrast mellan brännsåren och den oskadade huden då den oskadda huden var mörkt brun medan brännsåren varierade i vitt och rött. Vår guide, som hade jobbbat på sjukhuset och främst på brännskadeavdelningen i 10 år var mycket kunnig och förklarade allt. Som att de skadade hade som ett halvt rör över sig som det låg tyg på. Detta var ganska logiskt och jag visste redan varför, därför att lägger du tyg över sår fastnar det, men patienterna behöver något över sig och då använder man en ställning. Brännskador ska också vara det mest smärtsamma du kan uppleva.

Efter denna upplevelse gick vi vidare till ett barnhem. Där fick vi prata i 1½ timme med en mycket trevlig och kunnig liten indisk dam. Hon var otroligt insatt i organisationen och förklarade dess uppbyggnad och vilka värderingar den grundas i samt vilket arbete de utför och det var inte lite kan jag lova! Bland annat skötte de adoptioner av övergivna barn och hade en bra filosofi kring detta. Jag väckte frågan om det var tillåtet i Indien att adoptera om man var homosexuell, en fråga som skulle kunna ha blivit väldigt känslig. Denna tant var dock helt otrolig för hon tyckte frågan var jättebra och skulle kolla upp det med advokaterna. Men det var okej för ensamstående att adoptera men bara det egna könet då. Detta för att barnet inte senare skulle kunna utnyttjas i sexuella syften. Undra hur de då skulle ställa sig till homoadoptioner, hur skulle det fungera med den regeln?

Efter den dagen var vi rätt utmattade och helt mätta på intryck och vi skulle egentligen äta lunch och sedan komma tillbaka och leka med barnen efter deras tupplur. Vi orkade inte det utan sköt på lunchen och lyckades övertala dem att visa oss runt lite ändå. Medan de andra var på toaletten fick jag syn på ett litet barn beväpnat med en skallra som tultade runt och jag knäppte en del kort. Han/Hon var rätt nyfiken på mig och poserade så himla gulligt.

När de andra kom tillbaka fick vi kolla och vissa barn var vakna så jag fick en del fina kort. Men de grät hjärtskärande och man ville bara plocka upp dem och gunga dem, men ingen gjorde det. Jag och Carro diskuterade det sen om det är bra eller dåligt. Vi kom inte fram till något bra svar men det fick oss iaf att tänka. Det fanns tre avdelningar på barnhemmet varav en spädbarnsavdelning. Där fick vi inte gå in men fick titta in iaf. Dessa barn är så svaga att minsta nysning kan göra dem sjuka medan vi fick gå in i rummet med de lite större barnen. De var så otroligt söta (och nej, inga moderskänslor bara söta).

Sedan tackade vi för oss och åkte hem. Vi slappade lite, åt lite middag, planerade ett hemskt uppträdande vi ska ha på lördag som avslutningsceremoni och nu skriver jag det här. Nu ska jag sova.

Ciao

Nu har vi haft två riktigt intensiva dagar och jag hinner inte riktigt med allt jag skulle vilja hinna med. Det är multitasking på hög nivå och jag är helt slut nästan hela tiden. Jag börjar med igår iaf. Klockan ringde 06:10 och vi gjorde oss iordning för en lång dag. Bussen kom och hämtade oss utanför dörren och var, kors i taket, tidig. Det bar av mot skolan där vi skulle hämta upp ett gäng indiska studenter. Väl på skolan fick vi såklart vänta, jättelänge och jag åkte bredvid Lisa från den andra gruppen. Efter många om och men bar det iaf av. Vi stannade efter ett tag och hämtade upp läraren och sedan började vi åka igen. Vi hade en lång bussresa framför oss men ingen klagade direkt.

På vägen stannade vi för lite frukost och de bjöd oss på mackor med endera sylt eller gurka och potatis. Mycket goda och vi tryckte i oss så mycket vi orkade. Några köpte vatten och andra drack kaffe eller thé. Några passade på att uppsöka toaletten också och den ska tydligen ha varit en mardröm.

Efter en bra bits bussresa till var vi äntligen framme i byn vi skulle besöka. Och vilken by! Läraren samlade oss och berättade om byn. Det var verkligen jätteintressant hur en man, kommer inte ihåg namnet just nu som lämnade byn för att gå med i det militära. Där blev hans jeep bombad och han var den enda av fyra som överlevde. Då bestämde han sig för att  återvända till byn som hade stora problem med alkohol och våld inom familjen och försökte förändra detta.

Tillsammans med kvinnorna som han mobiliserades och som nu är i majoritet i beslutsfattandet upprättades 5 principer för att få byn på fötter, förbud mot alkohol, familjeplanering (max 3 barn, sterilisering, preventivmedel), att djuren inte fick ströva fritt, reglering av avverkning av träd samt att alla måste bidra till byn efter förmåga. Han införde även en massa andra bra saker i byn som ett sätt att spara vatten genom byggandet av dammar, en skola som endast tar in drop-outs, ett träningsprogram som många högt uppsatta deltar i för att lära sig byns principer mm. Det var otroligt intressant. Byn ör idag helt självförsörjande och hjälper även andra byar.

Efter det fick vi besöka olika delar av byn som ett museum om byn. Igloos (i plast eller nåt liknande), vilka var väldigt intressanta. Där bodde bland annat eleverna på skolan och dessa igloos erbjöd en naturlig aircondition samt att de var jordbävningssäkra. Detta behövdes då det var ett jordbävningsdrabbat område.

 

Vi blev runtvisade i byn och fick se skolan. Där tvingades vi sjunga nationalsången för en klass samt att vi träffade en ”dokumentärfilmare” som filmade skolan. Han filmade vår sånginsats med stort intresse och bad även några ställa upp på en intervju, på film såklart, där vi andra fick sitta i bakgrunden. Sedan lärde han oss en typ av meditation som faktiskt fungerade. Den kallades för självhypnos.

Vi fick även besöka byns tempel där den här mannen också bodde. Han har valt att inte ha ett eget hus eller familj för att kunna offra allt för byn och ge byn hans fulla uppmärksamhet. Han befann sig faktiskt i templet när vi var där, men kom inte ut och hälsade då han genomgått en ögonoperation och behövde vila.

Sedan visade de oss ett väldigt intressant träd som såg himla kul ut. Det var nämligen fullt i grenar som mest liknande lianer. Det ledde till en hel del svingande och hängande i grenarna. En av de indiska studenterna förklarade för mig att dessa träd var heliga och att människor brukar hålla möten under dem.

Vi blev bjudna på lunch, visade hur människorna i byn i regel bodde, vi blev bjudna på någon form av små fyrkanter som smakade som de där kexen/rånen med vitt kladd emellan som farmor brukar bjuda oss på. Vi såg även en annan skola, tror den var för de yngre barnen och de sjöng för oss.

 

Det var en mycket intressant dag. Men lång. Bussresan hem sov många och andra diskuterade allt mellan himmel och jord. När vi kom hem var vi ganska utkörda men nöjda och rasade i säng.

 

Ciao

Vilken dag det har varit! Vi började med att åka till ett college här i Pune. Som vanligt hamnade jag i en rickshaw med en chaufför som inte hade en endaste liten djävla aning om vart han skulle så vi stannade ca 3 ggr och frågade efter vagen. Första gången stoppade han tom en motorcyklist som åkte in till vägkanten och hjälpte till. Mycket hjälpsamt folk här nere men smått förvirrade. Vi kom fram tillslut och begav oss in i skolan. När vi kom gående över skolgården var vi, hmm utstirrade ar nog det mest korrekta ordet. Tror halva skolan hände ut genom fönstren. Men det var en fin skola.

Vi blev bjudna på chai och kex (det går ner med guds hjälp och en tandborste men kommer ta ett tag innan jag dricker det frivilligt, bättre än svenskt thé iaf). Det blir man inte innan föreläsningar i sverige direkt. Sen bar det av upp till en föreläsningssal där de utanför hade gjort en dekoration i sand till vår ära. Väldigt smickrande. Utsikten från fönstren var otrolig! 

Väl därinne hölls en presentation av de "vuxna", en ritual där man tände en lykta där de vuxna, Lakshmi och en av tolkarna fick tända. Sedan framförde en tjej en solosång ( där jag faktiskt inte behövde tecknet för strypt katt) och sedan sjöng 4 flickor en annan sång (som lät en aning sämre). Efter det skulle vi presenteras och eftersom gäster är Gud här nere skulle vi även få en ros. Så vi fck gå fram en och en medan de läste en kort presentation om oss och sedan ta emot en ros. Fruktansvärt men vi överlevde.

Sedan följde en rast, med ish-tid såklart, så vi fick ställa upp på en massa kort som vanligt. Vi är ju som sagt inte heller oskyldiga i den frågan. Sedan fick vi lyssna på en mycket intressant föreläsning om tribals. Slutade med att jag köpte några vykort (gjorda av tribal-stammar och pengarna går till dem) och en present till farmors födelsedag, ska bara försöka få hem det på nåt smidigt sätt också. Men det löser sig nog.


Efter  det blev vi indelade i grupper, jag hamnade med John, Ulrika och Johanna och vi följde med en indisk kvinna hem för att bli bjudna på lunch. Med oss hade vi 4 andra indiska tjejer från skolan som också skulle äta med oss. Maten var mycket god, vi visade bilder och tittade på kvinnans brölloppsbilder. Där kan vi snacka kulturkrock!  Måste säga att jag är imponerade av indierna, den här kvinnan hade 2 barn och studerade, mannen godkände det vilket verkade enligt de andra vara ganska ovanligt. Men han var väldigt trevlig det lilla vi såg av honom. Dessutom bodde de ihop med hans föräldrar, hans bror och dennes fru. Undra om någon svensk skulle fixa det?


Vi blev bjudna på jättegod mat! Ris med gröna ärtor tror jag och väldigt väldigt god raita (mums mums mums). Och kvinnorna visade Ulrika hur man tar på sig en sari. Det verkade vara mycket komplicerat! Men det blev fint!


Efter det gav vi dem en souvenir, ställde upp på ännu mer bilder och slutligen tog vi en rickshaw hem. Sen har vi inte hunnat mer. Så nu sitter jag här, ska hem, ta en dusch och sen lagga mig tror jag.. Det väntar en LÅNG dag imorgon!

Ciao

Idag har det varit mycket, har bland annat hamtat ut mina tunikor oh de var fina, 3 roda och en bla, men tyckte nog de var lite tranga i armarna iaf. MEn det ar latt fixat med nal och trad.

En tjej har varit tvungen att aka hem pga kris i familjen vilket var jattejobbigt och jattetrakigt. En annan tjej ar sjuk sa det ar verkligen lite kris i var lagenhet just nu. Jag ringde pappa en stund och det var skont att hora rosten pa honom men jag var tvungen att grata lite efterat. Har varit lite for mycket den sista tiden. Men sa ar det val, jag har repat mig nu. Men lar bli fler sadana breakdowns de har veckorna skulle jag gissa pa. Alla lar fa ett antal dippar i humoret.


Annars har jag inte gjort sa mycket idag, orkade inte slapa med min dator ner sa ni far leva med min prick och ringlosa stavning. Vem orkar bry sig liksom.  Men vi blev rejalt lurade av rickshaw foraren idag. Han hade verkligen ingen aning om vad han holl pa med och forsta gangen jag var lite akradd. Vi holl pa att plocka lite for manga cyklister. MEn vi kom hem tillslut, lite fattigare an vad vi gillade men det handlade anda bara om ca 20 kr allt som allt sa inget att braka om. Men nar han ville ha 10 rs till fick jag fan nog och tog upp lappen med priserna och sa blankt nej! Efter den akturen, via ett omrade som inte kandes direkt sakert med hans oformaga att hitta och lite for nara till krockar fick han fan inte ett ore mer an han det stod pa mataren. Speciellt inte eftersom mataren gick for fort och han stannade och tankade med mataren igang. Glom det! 

Imorgon borjar praktiken pa riktigt och det ska bli jattespannande. Vi ska halsa pa en indisk familj imorgon, eller snarare folja med en socionomstudent hem och ata lunch. Valdigt spannande.

MEn jag skriver mer om det imorgon!

Ciao

Tack för alla kommentarer. Ja på bussen är det iaf bara vårat gäng som sitter så att sitta i knä på varandra funkar ändå ganska bra. Men när vi ska börja åka tåg kommer det nog bli mer galet. En annan sak man fascineras över är hur de ska hjälpa en på alla affärer. De är verkligen hjälpsamma och vill visa och plocka fram. Har de inte det man frågar efter visar de helt enkelt något annat samtidigt som de skickar en springpojke till nån annan affär efter det man frågat efter. Ganska intressant system. Indier kan tydligen inte alls säga nej! Vilket man märker ganska ofta.

Kö till Bankomaten nån av dagarna



Ja det är väldigt vackert här samtidigt som det är väldigt annorlunda. Vissa delar är vackra, som parken och där vi var idag, på resebyrån för där växte en massa blommor. Andra delar är smutsiga med mycket trafik och folk som bor på gatan i skjul. Så det finns liksom allt. Men det är helt klart ett land jag skulle rekommendera till alla att besöka! Och jag åker nog gärna tillbaka igen! 

Ja Linnea du borde ha hängt med!

På vägen mellan Mumbai och Pune.



Idag har vi varit på resebyrån och fått lite information om hur vi ska boka resorna inför vår semester. Det var bra. Sen åt vi lunch på en mysig resturang, men av nån anledning knäppte jag inte en enda bild. Kanske mest för att de sista två dagarna mest varit slappdagar och nästa vecka börjar allvaret. Vi var ett gäng på 15 pers tror jag som käkade lunch ihop och det var mer än trevligt. Men eftersom vi har två nötallergiker med oss är maten en lite skrämmande upplevelse. Och idag hände det som  inte ska hända. Det var nötter i deras mat. Ena tjejen tog medicin och det gick bra men den andra tjejen fick en reaktion så vi har fått agera sjuksyrror idag men jag tror allt löste sig. Men vi får se hur det blir ikväll. Men läskigt var det.

Ikväll blir det nog bara lugnt. Låter som att folk är sugna på lite vin eller nåt och bara chilla i lägenheten. Funkar för mig. Imorgon har vi en helt ledig dag så då ska Jag och Susanne hämta det vi fått uppsytt och sedan möta de andra vid poolen.

Ciao

Idag har vi bara haft ett seminarium på skolan, pratat om kulturskillnader och kulturkompetens. Jätteintressant.

När vi kom hem orkade vi ingenting utan slappade i lägenheten, jag bloggade lite, åt middag och nu sitter vi här. Maria pluggar, jag lägger in alla inläggen och bilderna och snart ska vi dra hem.

Blir nog en tidig kväll ikväll, imorgon ska vi träffa resebyrån. Sen är vi lediga på söndag och då ska jag hämta mina tunikor..

Men nu är jag le på att sitta här så..

Ciao

Nästa dag började med ett seminarium på skolan med Lakshmi där vi gick igenom schemat för praktiken. Det är rätt intensivt kan jag lova. Vi kommer vara igång nästan varje dag hela tiden förutom några strödagar ledigt och de två veckorna i mitten. Vi fick svar på en massa frågor och åt lunch på skolan. Mycket gott som vanligt.

Efteråt drog vi allihop hem, hämtade pengar och sen iväg på stan igen. Leo och John hade hittat en bra butik med sin guide som vi alla ville besöka för att hitta nån väska och några bekväma haremsbyxor mm. Jag följde med Helene och Susanne igen och vi fick oss en rickshawtur vi sent skulle glömma. Först drog han iväg till motsatta änden av stan, sen runt, ner i slummen, en tur till och sen äntligen var vi framme. Helt galet och jag var sjukt irriterad. Det märktes så väl att han försökte blåsa oss. Inte för att det blir dyrt men mer principsaken kring det hela då vi ändå visste vilken del av stan vi skulle till. Men vi orkade inte bråka.

Rickshaw-kort så du vet vad du ska betala. Mycket bra att ha!!!

Där hittade vi en liten smyckes butik, Susanne är helt galen i smycken, och jag hittade en present iaf. Men till vem eller vad säger jag inte hehe. Sedan hittade vi igen några andra och butiken vi letade efter. Jag köpte två nya sjalar i sidentyg, så bekväma då de är lite svalare än den i bomull, och två par byxor. Ni vet uttrycket one size fits all, det brukar ju aldrig stämma! Men här gör det fan det iaf när det kommer till byxor. Inga problem att få plats med magen i de här Steve Urkelinspirerade brallorna då midjorna går upp till brösten och de är breda så det får plats 3 pers i dem. Haremsbyxorna var iofs bara sjukt töjbara medan de andra dras ihop i midjan med snören. Men bekväma är de!

Sedan skulle vi iväg till Pune Central för att kolla på Converseskor. Susanne körde på fast pris, vilket var rena rånet, men vafan. Väl där fanns allt! Jag ska tillbaka och köpa en parfym då alla mina är slut, och så ska jag köpa fler Converse. De kostar nämligen typ 180 kr, äkta. Yey! Så nu äger jag mitt första par, ett par vita blev det.

Hittade även en massa t-shirts med så roliga tryck att jag skrattade så tårarna sprutade. Vet precis vilka som ska få någon sån. Sedan orkade vi inte mer utan åkte hem. Den här chauffören åkte inte fullt lika många detours men lång tid tog det och vi var helt vilse mer än en gång.

I vår alldeles för lilla skolbuss, vi får sitta i knät på varandra och mysa. Men det funkar.

Väl hemma vägrade jag åka någonstans eller gå en meter till utan chillade bara i lägenheten. Det var skönt. Några drog iväg och drack öl. Tydligen hade en indisk kille visat sina juveler för Frida och Jennifer och sedan följt dem upp till lägenheten men de hann in utan ovälkommet sällskap och låste dörrarna. Smart drag. När de andra kom hem blev vi lite skrämda helt i onödan vilket utlöste en otrolig skrattattack. Vi kom i säng nån gång kring 1 inatt. Men det gjorde inte så mycket.

Det var den dagen det

Ciao

På onsdagen fick vi en välbehövlig dags vila, vilket vissa av oss inte alls tog tillvara på. Rätt många drog iväg till ett väldigt fint poolområde medan jag hängde på Helene och Susanne på stan. Så vi hoppade in i en rickshaw och skulle till Laxmi Road och en butik kallad Hy Fashion men han körde oss så himla konstigt. När han släppte av oss hade vi ingen som helst aning om var vi var men vi chansade och gick till höger. Efter sådär en 500 meter såg vi skylten till butiken och var rätt! Hallelulia!

I butiken jag köpte fyra tyger för att sy upp 4 kourtas efter mina mått. När jag valt tyger och betalat fick jag följa efter en ung kille iväg längs gatan och in i en liten gränd. Snacka om att jag kände mig ensam och utlämnad! Jag blev avlämnad hos skräddaren och där fick jag vänta och vänta och vänta. Tillslut hade de tid för mig och jag fick välja ringning i halsen, tog 2 eller 3 olika och sen fick jag välja längd och ärmar. Sedan tog de alla mina mått och så skulle vi försöka välja tid för avhämtning. Jag hade velat komma samma dag men det gick inte så det fock bli på söndag. Då ska jag fotografera dem så ni får se. Eftersom skräddaren var rätt dålig på engelska fick vi lite problem när jag skulle välja dag så vi fick hjälp av en liten söt indisk tant som tolkade.

Bilder tagna ur en Rickshaw

Sedan skulle Susanne iväg till skräddaren och hon hade köpt för att sy upp två fulla uppsättningar, dvs byxor, kourta och sjal. Helene behövde få en tunika ändrad, de skulle ta bort ärmarna och sy ner slitsen i sidorna lite så vi fick vänta ett tag till. Jag tror inte vi gör annat än väntar. Men det gick rätt snabbt. Vi fönstershoppade lite och Helene hittade en t-shirt som hon köpte.

Efter det tänkte vi åka till McDonalds en bit bort och äta. Vi kände för lite köttproteiner, iofs i form av kyckling då de inte serverar nötkött pga att kor är heliga här nere. Men vår chaufför hade inte riktigt koll på att det låg ett McDonalds i närheten utan körde oss HUR LÅNGT SOM HELLS iväg till gud vet var! Diskussionerna i rickshawn gick heta om vi skulle stoppa honom och prova en annan men vi beslutade oss för att sitta kvar och hoppas på det bästa. Men han släppte iaf av oss vid ett McDonalds. Vi käkade, mycket goda kycklingburgare och strips och sedan skulle vi iväg till marknaden. Så vi hoppade in i en ny rickshaw och jag hade helt klart rätt i att han kört oss till motsatta sidan av staden, för när vi sitter där så får jag syn på ett riktmärke vår grupp har. Nämligen baren som inte finns, som vi letade efter dag tre. Leo gav oss en ganska underlig vägbeskrivning och det låg ingen bar där. Sedan serverades heller ingen alkohol under Republic Day så det kan ju vara en anledning också. Så vi körde förbi den och sedan iväg till marknaden, bara för att inse att vi blev avsläppta bara 100 meter ifrån där vi blev avsläppta på morgonen. Vi hade alltså åkt från lägenheten till Laxmi Road, tillbaka till lägenheten och någon kilometer till bort ifrån den och sedan hela vägen tillbaka till Laxmi Road. Helt galet!

Fatta att tofflorna spridit sig till Indien till och med!

På marknaden som är rätt stor, vi orkade bara huvudgatan och en tvärgata neråt fanns det massor. Det mesta var iofs rat, men billigt rat. Örhängen för 20 Rs vilket är ca 3 kronor, jag köpte en bra väska där min systemkamera i väskan får plats plus anteckningsblock, dator och en massa annat om man vill. Den har hur många fack som helst och jag är jättenöjd. Den kostade iofs ungefär som en ratväska i Sverige, ca 75 kr men den behövdes eftersom det är en axelremsväska och det känns osäkert att ha plånboken på ryggen i en ryggsäck. Mycket mer köpte jag nog inte men Helene och Susanne handlade desto mer. Speciellt Susanne som köpte 30 meter sidentyg för 500 kr. Helt sjukt!

Sen åkte vi hem, var ner på internetcaféet, käkade och ja de vanliga småsakerna vi har för oss. Som att skriva dagbok mm. Vi somnar hur tidigt som helst numer, vid 22-23 helt utkörda. Men det är kul.

 

Ciao

Det här inlägget hör egentligen till guiderna men blev enklare att separera dem då första delen av dag 2 med guiderna var ganska speciell. Den 26 januari firas Republic Day i Indien, vilket är deras nationaldag kan man säga. Så dagen började 06:10 med uppstigning och påklädning för att sedan åka buss till Lakshmis skola. Dagen till ära var vi tvungna att bära traditionella indiska kläder som vi köpt dagen innan. Det var en upplevelse kan jag säga. Byxorna här har alla samma midjemått tror vi och det är enormt. Jag lovar att jag kan få in Madde iaf i mina byxor. Storlekarna mäts istället i längden på benen. De är i bomull och finns i de flesta färger, annars kan man alltid sy upp ett par. De är ganska bekväma men man ser rätt kul ut i dem. Det finns byxor med smala ben också men de ska vara lite svåra att få på sig tydligen. Jag gav mig helt enkelt inte in på det där. Vi alla köpte ett par vita första dagen och en till två tunikor. Jag köpte bara en, turkos med broderat mönster, riktigt fin faktiskt men jag är inte så förtjust i hur den sitter. Så det var vad jag var klädd i tillsammans med en vit lång och halvbred bomullssjal. De andra var klädda ganska lika, olika färger på tunikorna och olika längd på ärmarna. Även männen var klädda i tunikor och likadana byxor. Det var inte fullt lika smickrande på dem.

 

Så bar det av till skolan för första gången och vi blev utsläpade på idrottsplanen. Alla barnen stod på led och var klädda i skoluniform. De skötte sig verkligen exemplariskt. Vi fick förklaringen till det senare då det berättades att barnen tränats i en vecka innan ceremonin i att stå på led och att de drillas i det jämt. Sedan bads en bön, men den var ingenting i stil med svenska böner, den var jättelång och påminde om en sång. Men den var vacker och de bytte språk i den också.

 

Sedan hissade Lakshmi flaggan. Den var inte heller på en vanlig flaggstång utan på en mycket kortare. Runt foten på den hade de smyckat den jättefint med färgad sand eller något liknande och blommor. Sedan bar det av in för körsång av barnen. De sjöng på spanska, engelska, hindi och ett språk till som jag inte kan stava till. Helenes guide tolkade texten till en av tolkarna som vidarebefordrade den till Helene via teckenspråk. Jag hade tur och stod bredvid och den andra tolken vidarebefordrade den till mig i tal. Det var intressant. Efter det hade musikläraren (sång) en trummis, en på typ bongotrummor och en gitarrist/pianist ett jamsession. Musiken var jättebra men sången lärde mig ett nytt uttryck på teckenspråk som jag pluggar här nere då Helene är döv, strypa en katt.

Vi blev presenterade för Lakshmis son och dotter medan vi väntade i kön till lunchen. Jag och Maria passade på att prata lite med honom och det visade sig att han besökt Sverige och han var jättetrevlig. Paulina beskrev honom senare som den första vi sett som faktiskt var fuckable haha. Men vi kunde nog hålla med allihop om det till viss del. Sedan åt vi lunch, Indian Burgers som är nån form av potatis och grönsaksblandning som är friterad mellan två bröd. Så otroligt gott! Samtidigt blev vi inbjudna att spela cricket men det var det bara Carro som vågade sig på. Hon fick kasta tennisbollen. Hon fick hjälp med instruktioner av Lakshmis son.

 

 

Sedan fortsatte dagen med mer guidad tur i en annan del av staden. En lunch till och en massa mat, ännu fler fotografier osv. Men det har jag ju redan berättat om.

 

Så jag tror jag stannar där.

 

Ciao

Första riktiga dagen i Pune startade 10:30 då vi alla möttes upp i A;s lägenhet tillsammans med Lakshmi som är vår handledare om någon missat det. En mycket vacker indisk kvinna som arbetar på en skola här i Pune. Jag får ingen riktig ordning på hennes befattning men tror hon är utbildad socionom men arbetar som matematiklärare eller något sånt. Som sagt jag får ingen koll. Efter en stund anlände våra guider till lägenheten och vi blev indelade i grupper om 2. Jag hamnade med Paulina, the lonely outsiders group ungefär, och vi fick en 20-årig kille vid namn Karlesh (tror jag =S) som guide. De läste bachelorprogrammet i ekonomi på ett collage här i stan.Vår guide tyckte iaf jag var bra, även om det i gruppen rådde delade meningar om honom. Jag gillade att han inte var fast upp i röven på en hela tiden utan släppte oss ganska fria, även om det var en del information han hoppade över som vi helt klart hade behövt. Men sånt är livet. Han var iaf trevlig att prata med och jag fick svar på en hel del frågor. Dessutom var han en riktig fixare som hela tiden höll koll på att de andra guiderna hängde med, fixade rickshaws åt dem och ringde säkert en miljon samtal.

Efter mycket väntande, vi väntar hela tiden på nåt då alla tider är ish-tider, kom vi iväg ut på stan. Vi skulle bli runtguidade i två dagar i två delar av staden bara för att få en allmän uppfattning om hur man egentligen åker rickshaw, var butikerna där vi kunde köpa det nödvändigaste fanns, var det fanns bankomater, var man växlar pengar och andra kunskaper vi behövde för att överleva iaf första veckan.

 

Båda dagarna bjöd vi våra guider på lunch, och vilken mat vi fick, nästan helt gratis. Vissa av guiderna försökte nästan trycka ner maten i halsen på oss för här är man trevlig om man bjuder sina gäster på mat. Så ibland fick vi säga stopp jag är proppmätt för annars har man nog spruckit. Maten är som sagt supergod, inte så farligt stark (inte med mina mått mätta men vissa andra klagar lite) och väldigt smakrik. Och man fick snabbt in stinget på att bara äta med höger hand. Det betyder även att du bryter brödet endast med en hand som du sedan använder för att plocka upp maten med. Så vi äter en hel del bröd. Det finns en enkel teknik för att bryta, eller snarare slita isär brödet, men den ska jag förklara en annan gång.

Det går liksom inte att sammanfatta allt vi såg de här dagarna kort på något sätt. Vi har varit i butiker och köpt kourtas, som tunikor i bomull, sjalar, skor, väskor och en hel massa annat. Klantig som jag är fuckade jag till det redan första dagen genom att bli lite för stressad och glömde min nyinköpta bok i rickshawn. Men vafan sånt händer mig hela tiden. Lika bra att göra det på en gång med något så oviktigt så gör man inte om det.

De visade oss McDonalds, en bokaffär och en massa annat. Andra dagen fick vi se en fin park, eftersom vi var klara lite väl tidigt. Så vi hängde där, fotograferade hejvilt och bara slöade. Det kom dessutom fram två indiska killar som ville fotografera oss så det fick de väl göra. Dessutom ville de gärna vara med på bild och det fick de också. Här gillar man att fotografera och vi är säkert med på en miljon bilder. Vi är iofs inte ett dugg bättre.

Det finns massor mer att berätta från de dagarna men då får jag skriva tills imorgon.

Ciao

 

Okej nu kommer det lite rättstavade inlägg med å, ä och ö. Hallelulia! Jag tänkte börja med ankomsten till Indien för flygplatser det har vi alla redan upplevt. När vi kom till flygplatsen i Mumbai hade vi alla iaf försökt sova, jag satt mest på flyget och tittade på film. Det var varmt och jag, Carro, John och Anna fick våra väskor fort och kom igenom tullen på en grisblink. Vi blev bara förbiviftade utan att ens behöva scanna väskorna. Jag skulle gissa på att det beror på att vi är vita. Eller vem vet. Sedan fick vi vänta på de andra ganska länge. Anna var den enda som fick sin väska borttappad, den hade de glömt kvar i Stockholm. Medan vi satt och väntade kom vår chaufför och tröck upp en lapp med Sweindia skrivet på i fönstret så John gick ut och sa att vi väntade på de sista. När alla kommit gick vi till bussen där resväskorna surrades fast på taket. Haha! Backpacker ryggsäckar och handbagage fick vi ha i bussen.  Sedan bar det av.

 

Vi åkte iväg och chockades av trafiken. Den var värsta kaoset men konstigt nog var jag inte ett dugg åkrädd utan bara fascinerad. Vi satt som klistrade mot fönstren och bara stirrade och knäppte en hel massa kort. Folk stirrade som tusan på oss, vi stirrade minst lika mycket på dem. Indien är verkligen fascinerande speciellt genom att det ligger fina byggnader och kåkstäder om vartannat. Folk bor på gatan mitt bland butikerna där folk med mer pengar handlar, de bor på gatan mitt bland trafiken på trottoarerna och det står fallfärdiga hus bredvid nybyggda fina hus. Det är otroligt.

 

Efter en paus för att inhandla vatten togs en längre rast för att äta. Där vi stod som förvirrade får i en flock men tillslut lyckades beställa och hitta toaletterna. Vår chaufför parkerade nämligen bara bilen och gick, med motorn fortfarande igång. Men det löste sig tillslut och vi fick i oss lite mat.

 

Efter den längre pausen var vi rätt trötta och folk somnade till höger och vänster i bussen, ja det var snarare en minivan som avis större taxibilar med några fler platser. Resan till Pune tog ca 4 timmar eller nåt sånt. Väl framme packade vi ur bussen, Lakshmi kom och mötte oss och vi installerade oss i lägenheten. Paulina och Frida hade kommit före oss för de åkte ett annat flyg än oss och hade redan valt sovrum. Vi åt lite middag och mycket mer orkade vi inte den dagen. Vi packade upp och skrev dagbok och somnade i princip.

 

 

Ciao

 

Hej hej!
Blir ett till jobbigt meddelande da jag inte orkade vanta mer pa att fa koppla in min dator sa ska bara skriva lite snabbt har. Allt gar fortfarande bra och det ar roligt. Idag var vi lediga sa jag Helene och Susanne var pa shoppingtur. Sjukt billigt japp japp. Nar vi kom hem passade vi pa att tvatta lite och jag fargade mina vita trosor bla. Haha. Men men sant som hander. Imorgon har vi seminarium med handledaren. Sa det blir nog bra. Nu ska jag hem och sova sen och far skriva en langre uppdatering imorgon och svara pa alla fragor.

Grattis till mig och gruppen ocksa for varat A pa samhalskursen! Wiiiiiiiii!!!!!!

Nej nu ska jag dra igen.

Ciao